/æ/ som fonem

09 december 2010

Efter ett halvårs tystnad återkommer Amatörlingvisten med ett dramatiskt avslöjande: han har upptäckt ett nytt fonem i svenskan! Betrakta följande tre ord:

(1) bagarna, best. pl. av bagare
(2) bagarna, best. pl. av bag (sportväska)
(3) bägarna, best. pl. av bägare

Samtliga ord uttalas med lång vokal, men (2) uttalas med en vokal som ligger mellan /a:/ och /ä:/, nämligen /æ:/. Det är detta ljud som vi har framför /r/ i ord som ärlig och erkänna. Men eftersom /æ:/ och /ä:/ är komplementariskt fördelade är inte /æ:/ ett separat fonem. Men nu, när vi kan konstruera ett minimalt par som särskiljer /æ:/ från närliggande ljud (liksom från vokalerna i bögarna, bugarna osv.), så skulle vi kanske kunna säga att det är ett fonem.

Hotet mot /æ:/:s fonemicitet ligger i att alla långa ä-ljud börjar uttalas så. En sån utveckling ser vi redan i vissa delar av Sverige, inte minst i östra Mälardalen. Som vän av språklig utveckling har jag inga problem med detta, även om jag själv oftast upprätthåller åtminstone en viss skillnad.

Språkpolitik och grupptänk

07 juni 2010

Jag har just avslutat min läsning av Mikael Parkvalls bok ”Sveriges språk – Vem talar vad i Sverige och var?” Det utgör kanske det första systematiska försöket att ge en beskrivning av hur många (modersmåls)talare det finns av olika språk i Sverige, och var dessa är bosatta nånstans. Sverige har ju som bekant väldigt lite officiell språkstatistik, något som Parkvall spenderar ganska omfattande utrymme med att argumentera för att vi borde ha.

Det är värt att ta upp det här ämnet, eftersom jag har en väldigt stark känsla av att språkvetare, liksom många andra yrkesgrupper, lätt drabbas av ett slags grupptänk i politiska frågor. Stödet för någon form av språklag har varit så gott som kompakt, likaså idén om att det ska finnas en statligt finansierad språkvård, och jag tror att man skulle få en liknande reaktion på kravet på att införa en fråga om språk i folk- och bostadsräkningen. Men ingen av dessa frågor är okontroversiella, och även om frågor kan verka okontroversiella tagna var och en för sig kan det sammantagna resultatet bli ett helt annat. Det är värt att diskutera vilken roll språkvetare bör spela i den politiska debatten.

All politik är ideologisk, på ett eller annat sätt. Även människor som bara baserar sina ställningstaganden på ”intressepolitik” gör överlagda antaganden om vad ens politiska intressen är och inte är, och implicita antaganden om vilken roll dessa intressen bör spela i politisk debatt och reflektion, och har därmed en politisk ideologi i en eller annan form. Samtidigt finns det vissa grundvärderingar som är gemensamma för alla demokratiska politiska ideologier, och som omfattas av den svenska staten. Konstitutionen i en liberal demokrati ska vara neutral mellan olika demokratiska ideologier, men den behöver inte vara neutral mellan demokratin och dess ideologiska motståndare.

Jag nämner detta, därför att jag tror att det är en viktig poäng när vi diskuterar vilka former av hänsyn fackmän som yttrar sig i den offentliga debatten kan ta. Givetvis har språkvetare, oavsett om de är privatpersoner, universitetslärare eller statliga tjänstemän vid t.ex. Språkrådet, en grundlagsstadgad yttrandefrihet: de kan vara hur politiska som helst. (Frågan är alltså inte vad de får säga i juridisk mening, utan vad de borde säga i moralisk mening.) Men den moraliska auktoritet som de har i deras egenskap av fackmän sträcker sig inte in på det normativa området. Vi har experter på vad som är, men inga experter på vad som borde vara – det formar vi alla tillsammans. Vi har experter som ger oss hypotetiska imperativ – om vi är klara över målen, hur ska vi komma dit? – men de kategoriska imperativen får vi finna ut själva.

Det finns alltid en risk att experter tar ett falskt, förljuget samförstånd till intäkt för att föreslå åtgärder som är kontroversiella inom en bredare krets, eller som motsätts av grupper som inte får komma till tals. Alla är överens om att folkhälsa är viktigt. Om nu hälsotillståndet hos befolkningen i allmänhet förbättras genom att man tvångssteriliserar vissa grupper med degenererat genetiskt material, så ska vi väl göra det? Problemet med tvångssteriliseringarna var inte att de byggde på felaktig vetenskap. Det händer, men det är beklagligt. Det som gjorde tvångssteriliseringarna omänskliga var att de byggde på en brist på respekt inför varje människas okränkbara värde. Folkhälsopolitiken gick fel både vetenskapligt och normativt.

Vetenskapsmän som ger sig in i den politiska debatten utan att fundera över vilka politiska konsekvenser deras förslag kan få gör alltså inte reda för frågans komplexitet. En vetenskapsman kan inte som sådan föra ett resonemang i hamn om det kräver att vi väljer om vi t.ex. ska vara socialister eller liberaler – det är ett antagande som är alltför kontroversiellt. Men en vetenskapsman som inte tar med i beräkningen de konsekvenser dennes förslag kommer att få för demokratins värden, en sådan vetenskapsman fullgör inte sin skyldighet vare sig som forskare eller som medborgare.

Därför var det väldigt glädjande att se att Parkvall ändå är fullt medveten om och villig att diskutera integritetsaspekterna av hans förslag att staten ska registrera vilket språk folk talar. Min kritik riktar sig alltså inte mot honom. Däremot är jag inte säker på att jag håller med om hans slutsatser, vilket är en annan sak. Betydligt många mer praktiska frågor måste besvaras innan ett förslag om att införa språkstatistik kan fungera. Blir man tvungen att anmäla vilket språk man har oavsett om man vill eller ej? Omfattas detta språkregister av offentlighetsprincipen? Om svaret på båda frågor är ja så riskerar detta att försätta människor i allvarlig fara. Flyktingspionage är ett faktum – bara för någon månad sen dömdes en man till fängelse för att ha spionerat på uyguriska oppositionella bosatta i Sverige å den kinesiska diktaturens vägnar. Har man namn och address på alla i Sverige som talar ett förtryckt minoritetsspråk, som uyguriska, tibetanska, tjetjenska eller karen, så blir ju arbetet med att kartlägga och spionera på ens fiender mycket enklare. Flyktingspionage omfattar dock inte endast kartläggning, utan även att man försöker förmå flyktingar att avstå från politisk verksamhet genom hotelser som riktas framför allt mot deras familjer i hemlandet. Därmed, som domstolen konstaterar i domen mot den uyguriske spionen, så utgör flyktingspionage ”indirekt också ett hot mot den svenska suveräniteten genom att flyktingar bosatta i Sverige i praktiken förhindras att utöva sina grundlagsfästa rättigheter”. Ingenting man ska ta alltför lättvindigt på, med andra ord.

Om detta är en giltig invändning så är det en invändning som jag tror relativt få språkvetare torde vara medvetna om. Detta är inte förvånande: en person kan sällan ha koll på alla aspekter som rör en politisk fråga, och om andra människor som deltar i debatten har liknande bakgrund och erfarenheter så ökar också sannolikheten att de har liknande kunskaper och därmed brister i kunskap i liknande frågor. Men språkpolitik är ett ämne som till allra största delen intresserar språkvetare. Språkvetare är en relativt liten grupp, där de flesta torde känna de flesta, och det är lätt att det utvecklar sig en samsyn inom frågor som rör gruppens intressen i förhållande till omvärlden. Säg det universitetsämne, till exempel, som inte som en man försvarar sin position mot nerskärningar eller mot intrång i den akademiska friheten. Poängen är givetvis inte att ett sådant försvar alltid måste vara missriktat, utan snarare att dess styrka, dess kompakta enhällighet, kommer av en socialiseringsprocess där viss information och vissa åsikter uttrycks igen och igen och andra åsikter inte kommer till tals, inte för att det är förbjudet att uttrycka dem (även om det ibland kan vara förknippat med milda sociala sanktioner) utan snarare för att det inte tenderar att finnas folk som omfamnar dem i denna gemenskap.

Jag tror inte att språkpolitik är nånting oskyldigt. Lagstiftning som kräver att vissa tjänster ska tillhandahållas på vissa språk kostar antingen pengar som hade kunnat läggas på att hjälpa de svältande barnen i Afrika (om de ska utföras av statliga myndigheter) eller begränsar näringsfriheten (om de ska tillhandahållas av privata aktörer). Lagstiftning som förbjuder framställningen av vissa dokument (t.ex. enspråkigt engelska avhandlingar eller kommunala turistbroschyrer) utgör en inskränkning i den framställande partens frihet, som i värsta fall kan utgöra ett direkt hot mot yttrandefriheten. Om jag är en andraspråkstalare av svenska kanske jag inte väljer den där klämkäcka engelska titeln på min avhandling som jag hade tänkt, om jag vet att jag måste komma på en passande översättning av den för mitt svenska abstract. Detta låter givetvis inte som ett stort problem, men det illustrerar att vår uttrycksförmåga påverkas starkt av vilket språk vi tvingas använda för att uttrycka vilket ämne, och det illustrerar hur många språkpolitiska debattörer underförstått antar något som inte längre är sant, nämligen att den tilltänkta mottagaren av språkpolitiken är en modersmålstalare av svenska.

Och dessutom påverkar språkpolitiken hur vårt offentliga rum ser ut, eftersom de budskap vars språkliga innehåll ska regleras eller inte ofta basuneras ut offentligt. Den språkpolitik som för vissa handlar om demokrati, begriplighet och öppenhet kommer därmed för andra att handla om kulturkrig – ett kulturkrig som till stor del förs mellan generationer.

Risken som jag ser det är att språkpolitiken ska utformas ungefär som upphovsrätts- och fildelningspolitiken, genom att en liten men röststark grupp – ”språkförsvarare” i det ena fallet och upphovsrättsindustrin i det andra – kan tala direkt till beslutsfattarna medan det råder tystnad i det offentliga samtalet, och att när debatten väl kommer till stånd så är det för sent. Och i viss mån är det redan för sent – vi har fått en språklag och en språkpolitik, och därmed har det principiella beslutet tagits att staten kan bestämma vem som får använda vilket språk och när. De kortsiktiga konsekvenserna av de beslut som har tagits verkar i stort sett inte vara några alls. De långsiktiga konsekvenserna av detta principiella ställningstagande kan dock få oöverskådliga följder för vår demokrati. På samma sätt som med fildelningsdebatten så är det osäkerheten som är det mest frustrerande: vi vet inte om den språklag vi nu har bara är början, bara representerar den strid som språkförsvararna kan vinna för stunden, eller om det faktiskt är här som gränsen har dragits under överskådlig framtid, och vi känner att de språkpolitiska beslut som har fattats har fattats på grundval av bara en bråkdel av det relevanta underlaget. Det är därför jag tror att vi som är skeptiska mot en aktivistisk språkpolitik måste ta till brösttoner ibland: vi måste våga säga att de antaganden som språkvetare, språkvårdare och språkförsvarare gör inte är oomstridda, och att dessa personer inte sitter inne med hela sanningen.

Fönsterna eller fönstrena?

29 maj 2010

Jag har tidigare skrivit om att neutrer som slutar på konsonant av vissa språkbrukare böjs i bestämd form pluralis som om de hade slutat på vokal: husena, inte husen, på samma sätt som äpplena. Och, som jag tidigare har anmärkt, så är detta mönster idag betydligt vanligare för ord som slutar på obetonat -r eller -l. Men det jag har lagt märke till är att det råder viss tveksamhet om exakt hur dessa långa former ska uttryckas. Vi kan ta ett exempel, SAOB-artikeln om ”läger” från 1941: ”pl. best. lägren, vard. äv. lägerna”. Men… för mig skulle den naturliga formen vara lägrena. Och på samma sätt kan man fortgå med fönster, bekymmer och papper. Det verkar inte finnas någon diskussion om ord som slutar på -l, t.ex. segel, eftersom idén att det skulle heta segelna verkar väldigt märklig. (Segelna får 13 träffar på Google, men detta är att jämföra med 289 för seglena.)

Frågan är alltså om det har skett en språkförändring i det tysta, eller om det bara är min egen fantasi som spökar. Vi kan notera att vi dessutom kan räkna med en form som inkorporerar båda mönstrena, nämligen -rer-, vilket vi finner i ordet papprerna, som både i bloggspråket och i Internetspråket i allmänhet högst överraskande verkar vara den vanligaste bestämda pluralformen för ordet papper. Vi får alltså inkludera även denna i vår googling. Med dessa förutsättningar klara kan vi se vad Google säger:

lägerna: 824/310
lägrena: 3600/+569
lägrerna: 274/264

fönsterna: 19000/+870
fönstrena: 24400/+860
fönstrerna: 3810/+890
SAOB (1926) säger ”liksom fönsterna, stundom (i Finland vanl.) fönstrena”

bekymmerna: 3600/346
bekym(m)rena: 2388/381
bekym(m)rerna: 679/220
SAOB (1902) säger: ”hvard. äfv. bekymmerna l. stundom bekymrena”

papperna: 19800/+800
papprena: 27600/+700
papprerna: 32700/+790
SAOB (1952) säger: ”l. papperna äv. (numera i sht i Finland) pappren l. (i sht i Finland) papprena”.

Man ska vara ytterst försiktig med att dra säkra slutsatser av det här materialet. Det finns t.ex. vissa indikationer på att papprerna inte alls är så vanligt som jag har trott. Men det vi kan konstatera är att re-formerna ändå har övertaget i tre av fyra undersökta fall, liksom i nettoträffarna på bekymmer. SAOB tycks genomgående främja er-formerna, men det här materialet gör att jag känner mig tveksam till om det faktiskt är så språkbruket ser ut idag. Därmed kan vi försiktigt föra fram tanken på att det faktiskt har skett en språkförändring under andra hälften av 1900-talet: vi har gått från att säga fönsterna till att säga fönstrena. Men det är inte riktigt så enkelt, för vi vet inte riktigt på vilka grunder SAOB har valt att göra sina urval. Är det bara på grundval av vad redaktionen har trott vara det vanligaste bruket? Kanske, och förhoppningsvis. Men man undrar lite grann varför flera av de former som omnämns tas upp som just finländska. Är det för att de är vanligare i Finland? Kanske, men de här banden av SAOB  är så gamla att de former som tas upp torde ha varit nog så vanliga även i Sverige – de är ju för övrigt fortfarande tämligen vanliga. Kanske har det berott på en missuppfattning från redaktionens sida (som ju var baserad i Lund), men kanske har det också att göra med att det bildade finlandssvenska talspråket ända in i våra dagar varit mer självständigt från skriftspråket än det sverigesvenska. Särskilt i äldre tider hade SAOB en ibland illa dold normativ profil: man la större tonvikt vid det bästa språket än vid allmänspråket. Att man betonar att former som papprena förekommer i synnerhet i Finland kanske har att göra med att så också var fallet, men i det bildade talspråket. I så fall skulle vi kanske inte kunna spåra någon språkförändring, därför att SAOB:s redogörelse inte är tänkt att täcka det genuina talspråket, det som vi har större chans att hitta på nätet.

Jag tror dock inte att en sån teori håller måttet helt och hållet. Materialet är osäkert och svårtolkat, men jag vill nog ändå tro att det faktiskt har skett en liten kantring till förmån för re-formerna. En sån förändring riskerar att gå obemärkt förbi om fokus hela tiden ligger på hur talspråket närmar sig skriftspråket. I det här fallet rör det sig snarare om konkurrens mellan två former som båda avviker från skriftspråket.

Ett annat typ

21 maj 2010

Det slog mig idag, när jag kollade på ”Stockholm Arlanda” på TV3 Play, att berättarrösten sa: ”…ett annat typ av plan”. Men vadå ”ett annat typ”? Typ är utrum, alltså ska det vara ”en annan typ”. Så jag googlade, och döm om min förvåning när jag fick upp 83400 råa träffar på ”ett annat typ av”.

Nettoträffarna är givetvis inte lika många, bara 252. Det räcker ändå för att fastslå att detta inte är en tillfällighetsbildning, bara en slip of the tongue. Jag sökte sen i Mediearkivet och hittade 64 träffar på ”ett annat typ”, vilket får betraktas som ganska mycket, låt vara att man alltid får göra undantag för det faktum att vissa är pressmeddelanden från nyhetsbyråer som redupliceras i flera tidningar. Det tidigaste belägget är från Helsingborgs Dagblad 1996, med den egentligen helt ogrammatiska formuleringen ”ett annat typ av bakterie”. Sedan är det ”ett annat typ av urval” i Göteborgs-Posten 1999. Antalet belägg växer stadigt ända fram till nu, men det är helt omöjligt för mig att bedöma om det är för att konstruktionen håller på att bli vanligare eller om det är för att det helt enkelt finns mer material för de senare åren.

Konstruktionen ”ett annat typ av” uppstår genom grammatikalisering. Det finns två bra liknande fall i svenskan som är betydligt mer etablerade: ”en slags pizza” och ”ett sorts bord”. Slag är neutrum, men får här ett räkneord som är i utrum. Anledningen är att slag helt enkelt upphör att ha sin bokstavliga betydelse. Det blir bara ett småord, som styr vilken typ av pizza som pizzan är, nämligen ”en slags pizza”, inte kanske just den platonska idealpizzan. Och på samma sätt kan man använda ”ett” framför ”sorts”, trots att sort är utrum. Det är inte så konstigt att vi ser en liknande grammatikalisering för ”typ av”, låt vara att den förmodligen är lite yngre.

Vi kan ju notera att vi givetvis kan skapa den här konstruktionen utan att använda just ”annat”. Att bara skriva ”ett typ av” ger 38 träffar i Mediearkivet (första belägg 1998), ”ett sånt typ” två träffar, ”ett sådant typ” fem träffar, ”något typ av” 60 träffar (första belägg Aftonbladet 1995) osv. Även i det sistnämnda fallet är märkligt nog komplementet i det första belägget ett ord i utrum: ”något typ av lärare”.

Vi kan alltså spåra den här konstruktionen ända tillbaka till Internets barndom. Men där tar det än så länge stopp. Sökningar på ”ett annat typ” och ”nå(go)t typ” i Språkbankens något äldre konkordanser ger inget. Vi får två träffar på en sitegoogling på Google Books för ”ett typ av”, men dessa är inte äldre än det vi har. Gissningsvis är inte denna konstruktion särskilt gammal, men vi vet inte. Vi får hoppas att SAOB, som i sitt nästa band lär ta upp ”typ”, kan sprida mera ljus.

Allvarligt talat: ett datorchips?

17 maj 2010

Det engelska ordet chip betyder som bekant ”flisa”. Det kan användas i överförd bemärkelse bl.a. dels om en tunn flottyrstekt skiva potatis och om en skiva kisel med integrerade kretsar. I det första fallet är den svenska standardformen ett chips, chipset, flera chips, chipsen. Detta är en så kallad ”kepsbildning”, det vill säga där den engelska pluralformen blir svensk singularform. Eftersom engelska plural normalt bildas på -s blir dessutom de obestämda singular- och pluralformerna identiska på svenska i de (proportionellt ganska få) fall där det inlånade ordet är neutrum.

Språkvårdsmyndigheterna verkar följa en princip där man i så stor utsträckning som möjligt vill försöka använda de resurser svenskan redan har när man förhåller sig till nya ord från engelskan. Om engelskans chip redan motsvarar svenskans chips i betydelsen ”krispig potatisskiva” bör därför chips på svenska användas även om nya betydelser av engelskans chip. Alltså ett datorchips. Ordet datorchipp finns överhuvudtaget inte med i SAOL.

Har denna rekommendation tagits upp i det allmänna språkbruket? Vi kan försöka googla lite på blogg.se:

”ett datorchip”: 5
”ett datorchipp”: 0
”ett datorchips”: 0

”ett mikrochip”: 17
”ett mikrochipp”: 0
”ett mikrochips”: 2

”ett datachip”: 12
”ett datachipp”: 1
”ett datachips”: 1

Jag tvekade inför att ta med formen ”datachips”, eftersom ”data-” istf. ”dator-” här är icke-standard, men jag tog med det eftersom det är svårt nog att hitta bra sammansättningar på ”chip(p/s)”.

Det de här resultaten indikerar är att den absolut vanligaste formen i det vardagliga skriftspråket inte är chipp eller chips utan chip. Detta stämmer med min och förmodligen många andras språkkänsla, enligt vilken rekommendationen om chips helt enkelt saknar stöd. I och med att vi idag kan bättre engelska så blir vi mindre toleranta inför kepsbildningar, som jag skrev för ett tag sen. Att använda den icke-pluralböjda formen chipp medför inga som helst problem. Och det är på ett sätt ironiskt att språkvården försöker ta bort distinktioner som folk vill göra, när så väldigt mycket av språkvårdens historia har gått ut på att påtvinga distinktioner som folk inte vill göra. (Bundit/bundet är ett bra exempel.)

Jag kanske ska säga något om det faktum att det är chip som dominerar och inte chipp. Svenskbrukare har ett blandat track record vad gäller att dubbelteckna lång konsonant i lånord från engelskan. Det verkar ha tagits upp väldigt snabbt i blogg, men aldrig i pop. Här har vi ett exempel där den officiella rekommendationen är att dubbelteckna men där språkbrukarna tydligt väljer att inte göra det. Min gissning var att dubbelteckning skulle vara vanligare för chipp i betydelsen ”slag i golf eller skott i fotboll där bollen lyfts i en hög båge”, eftersom det ordet gissningsvis är mer etablerat i svenskan, men ett snabbt googlande ger en oklar bild. Vi får återkomma till frågan om dubbelteckning i ett senare inlägg, helt enkelt.

Mehn ja vene

04 maj 2010

Rubriken ska uttrycka standardsvenskans ”Men jag vet inte”, och visar därmed på de två fenomen som ska diskuteras i dagens inlägg.

Det första har vi diskuterat tidigare, nämligen att bloggspråket verkar lägga in <h> på ställen där standardsvenskan inte har det. Jag har tidigare tagit upp <h> i slutet på ord, såsom i ”juh” och ”vah”, men jag har nu upptäckt att det även förekommer i ”mehn”, därav rubriken. Man får 87 träffar på blogg.se, såsom t.ex. detta exempel: ”skulle behöva skriva klart min bokrecension, mehn palla liksom, det blir ändå inge bra, fuack!”

När jag gick igenom träfflistan på Google hittade jag för övrigt ett par bloggar med mycket avvikande stavning, som förtjänar att nämnas. Se bara på dessa exempel:

(1) ”ewn håwltimma påw tisdahar, o deh gillawr jjah nt allws. Hade helwlre slutaht tjuehgo övewr ett somh vih brukawr påh fredahar. Men mehn.”

(2) ”ajaw nue skah jauwg äta frullähh & aah, tjahpprå! kawnske friåwk idah btw, mehn ba owm edinh skah dit föwr hhar ingewn hjälm (aaa) hihiw”

Översatta till standardsvenska blir det alltså:

(1) en håltimma på tisdagar, och det gillar jag inte alls. Hade hellre slutat tjugo över ett som vi brukar på fredagar. Men men.

(2) jaja nu ska jag äta frulle och ja, tja på dig! kanske friåk idag by the way, men bara om edin ska dit för har ingen hjälm (aaa) hihi!

Detta var ju förvånande. Jag undrar hur många olika bloggar det finns där folk regelbundet skriver på det här sättet, samt vad den exakta bakgrunden är och hur länge det har pågått. Men nåväl. Nu var ju detta inte ämnet för inlägget.

Ämnet var snarare lite av en teori. Vi kan betrakta det faktum att man får 37 belägg på blogg.se för ”hohn”, ett obestämt antal för ”hahn” (Hahn är dels ett svenskt efternamn och även ett namn på en tysk flygplats), något enstaka på ”dohm”, några på ”mihn” (många felstavningar på Ho Chi Minh), ett halvdussin på ”dihn” och så vidare.

Teorin var att h:et skulle utgöra en markering för nånting, i det här fallet för att vokalen är kort, vilket ju inte markeras genom dubbelteckning av konsonanten. Men jag vete katten om den förklaringen håller. Man får 500 råa träffar på ”vih” och 143 nettoträffar på ”ähr”. Som de två extrema exemplena ovan visar kan vissa skribenter stoppa in <h> och <w> lite varstans, tycks det som. Detta är ganska svårförklarligt, men dock ytterst intressant, eftersom det visar på en utveckling i det skrivna bloggspråket jämfört med standardspråket som inte har sitt ursprung i talspråket.

Det kan man däremot inte säga om nästa fenomen, att skriva ”vene” för ”vet inte”. ”Jag vene” ger så mycket som 9000 råa träffar (på hela Internet; 2760 råa på blogg.se). Detta är ganska höga siffror, måste jag säga. Annars har ju svenskan, olikt engelskan, varit väldigt dålig på att behandla sina negationer enklitiskt i skrift. Man får bara t.ex. ett halvdussin träffar på ”jag kante” för ”jag kan inte”, trots att detta torde vara minst lika vanligt i talet. Kanske är det det faktum att t:et försvinner i ”vene” (istf. ”vente”, som ger 7 träffar) som gör att det uppfattas som mer av en egen fras. Men i stort sett alla som skriver ”jag vene” måste väl veta om att det är en sammandragning av ”jag vet inte”? Eller? Jag vene.

Trendspaning: Jag gillart

03 maj 2010

Ja, man får ju så många som 50300 råa träffar på denna formulering på Google. Om man försöker klicka sig igenom listan så ser man att antalet råa träffar sjunker till ca. 7200 efterhand, men hur många nettoträffarna är vet jag inte eftersom jag gav upp vid pass 900. Tillräckligt många för att uttrycket inte ska vara av ren tillfällighetsnatur, i alla fall.

Det här är märkligt, och jag ska försöka förklara varför. ”Jag gillart” står ju för det som i normal svenska skulle heta ”Jag gillar det”. Ordet ”det” dras ihop till ”-t” och sätts fast vid det föregående ordet och blir därmed en s.k. enklitikon. Detta är i sig ingenting ovanligt. Det var t.ex. förmodligen så våra bestämda artiklar uppkom en gång i tiden (”hús hitt”, ‘hus detta’, blev ”hús-itt”, huset, typ). Och i svenskan har bruket att bilda enklitiker av ”den” och ”det” tidigare varit ytterst utbrett, liksom av de fornsvenska ackusativerna ”han” och ”hana” (därav ”jag såg’an” och ”jag såg’na”). När ”den” och ”det” har följt på en vokal har bara det sista ljudet överlevt: ”Ta’t lugnt! Kolla på’n!” medan en längre form blir kvar om de följer på en konsonant: ”Jag såg’en! Köp’et!”. I det här fallet smälter /r/ och /t/ samman till ett supradentalt ljud hos de flesta svenskar, och vi får därmed ”gillar’t”, inte ”gillar’et”. (”Jag gillaret” ger 21 träffar på nätet.) Detta gäller även för /n/, och här kan vi jämföra med former som ”Stäng dörrn till affärn under sommarn!” som ju är vanligt i stora delar av Sverige.

Så själva formen är det inget fel på. Problemet är bara att sån här enklitisk användning av ”den” och ”det” har gått mycket kraftigt bakåt i Sverige under 1900-talet. För de flesta svenskar, åtminstone under pensionsålder, torde det naturliga vara att säga ”Jag gillare”, så även för mig. Och söker man på detta får man 15000 råa träffar, 2200 halvråa och 612 nettoträffar, så det är absolut inte ovanligt. Men det verkar inte vara lika vanligt som ”Jag gillart”.

Varför då? Förmodligen för att ”Jag gillare” helt enkelt inte är nånting speciellt, det är helt enkelt talad svenska för ”Jag gillar det”. Men att använda sig av en form som ”Jag gillart” är att använda ett uttryck, en särskild fras. Visserligen är mönstret inte särskilt levande, men det är inte dött: vi använder det oftast inte, men vi har en passiv kunskap om det. Alltså kan vi ta fram det och använda det om vi så önskar. Språket fungerar på udda vägar, och ibland kan äldre former dyka upp igen. Så verkar ha hänt här. Sen verkar det här vara väldigt mycket av ett modeuttryck vars popularitet kommer och går, men det är en annan sak.

Provinsialismspaning: rappel

02 maj 2010

Tja, det här var ju månadens dialektord på Språkrådet, så jag kan knappast ta äran av att ha upptäckt det själv. Men dialektord kan ju vara antingen i stort sett på utdöende eller också fullt levande, så det kan vara ett intressant projekt att utröna hur pass vanligt det är på nätet.

Söker man på ”en massa rappel” får man 20 nettoträffar på Google. Den marginellt vanligaste betydelsen verkar vara ”en massa besvär”, följt av ”en massa skräp” och ”en massa skitsnack”. Alla dessa betydelser nämns av Språkrådet. Man får 28 nettoträffar på ”allt rappel” och 9 på ”var ett rappel”. Ordet är inte jättevanligt, men det finns där.

Man får 107 nettoträffar på ”rapplade”, men då ska man komma ihåg att en hel del faktiskt är danska ”rapplade” i betydelsen ”rap-platta”, alltså ”hiphopalbum”. En sökning på svenska Google tar ner träffarna till 57. Ordet används i betydelsen ”föra oväsen, låta, skramla”. En bilmotor kan alltså rappla, vilket betyder att den låter konstigt.

Man får vidare 21 nettoträffar på ”rappla upp”, som betyder samma sak som det snarljudande standardsvenska ”rabbla upp”. 3 träffar ger ”rapplade på”, varav en i betydelsen ”jobbade på; höll på och meckade” medan två var ”pratade ihärdigt”.

Verbet ”rappla” nämns i SAOB (1956), som anger första belägg till 1775 och ursprunget såsom varandes ”ljudhärmande”. ”Rappla upp” anges såsom en ”särskild förbindelse”. Däremot anges inte substantivet ”rappel”.

Att ljusna nånting

26 april 2010

”Ljus, stanna kvar/Kom och var min vän/Ljusna mig igen, igen, igen” sjunger Lars Winnerbäck i ”Ett sällsynt exemplar”. Men vadå ”ljusna mig”? Ljusna är ett inkoativt verb, dvs. ett verb som betecknar att nånting förändras, blir nånting. Detta kan ses på den karakteristiska -na-ändelsen. Det kan med andra ord per definition inte ha ett direkt objekt. Vätan röter trädet, som ruttnar. Jag vaknar när du väcker mig. Tuschet svärtar t-shirten, som svartnar. Tvättmedel bleker den, och den bleknar därmed. Vi saknar transitiva motsvarigheter för rodna, vitna och blåna, men principen är densamma.

Ändå verkar Winnerbäcks formulering oväntat träffande. Att använda den icke-inkoativa motsvarigheten ”lys upp mig igen, igen, igen” skulle för det första strida mot versmåttet, men för det andra verkar det som att viktig information går förlorad. Solen lyser, men dagningen ljusnar. Winnerbäck vill inte lysa, han vill komma att lysa, han vill bli ljus. Det är den betydelsen som ett inkoativt verb uttrycker. Vi har sällan specifika ord för att uttrycka den här skillnaden, men det är den som föreligger mellan att vakna och att vaka. Att vaka betyder ju att vara vaken (under en längre tid), medan att vakna betyder att bli vaken, från att ha sovit. På samma sätt vill Winnerbäck bli ljus, från att ha levt i mörker. Den nyansen kan inte verbet lysa uttrycka.

Winnerbäcks uttryck är förmodligen ett engångsfall, men det fyller en lucka i språket, en lucka som vi inte visste att det hade innan vi försökte uttrycka nånting som inte gick. Man lär sig nånting nytt varje dag.

Kapitlena och vändit

23 april 2010

Fortsätter på samma tema som förrförra tema, nämligen böjningen av neutrer på -el. Det ska också handla om några förbryllande googleresultat. Först indikerade min googling att den oregelbundna formen kapitlena utnumrerade det regelbundna kapitlen med 1110:995. Jag fick ca. 400 nettoträffar på kapitlena. Men när jag nu gör om sökningen får jag 330 råa träffar och 200 nettoträffar, att jämföra med 442 nettoträffar på kapitlen. Återigen: man får ta Google med flera nypor salt. Men resultaten indikerar som sagt ändå att den oregelbundna böjningen av kapitel är tämligen vanlig.

För ett par veckor sen hörde jag hur Charlie på Lyxfällan sa ”vi har vridit och vändit på det här”. Först trodde jag att det bara var en felsägning, men ack så fel jag verkar ha. Man får 65 nettoträffar på blogg.se, vilket ska jämföras med 283 för det rätta ”vridit och vänt” (råa siffror ca. 1100 vs. 30000). Man får till och med 33 träffar på det hyperkorrekta ”vridit och vändigt”, vilket kommer som en rejäl nyhet. För sakens skull ska tilläggas att man får 11 träffar på ”vridigt och vändigt” och 2 på ”vridigt och vändit”. Man lär sig nånting nytt varje dag.