Papper i bestämd form pluralis

Det började med att jag häromdagen läste igenom ”Myndigheternas skrivregler” och då såg att man vad gällde ordet ”papper” rekommenderade ”papperen” som bestämd form pluralis. Just den formen stämmer nog ganska illa överens med min och många andras språkkänsla, så det var inte utan att jag höjde på ögonbrynen och beslöt mig för att googla de olika formerna. Av totalt ca. 169921 träffar på svenska Google fördelade sig de olika varianterna som jag kunde komma på såhär:

papprerna: 40600 (23,9%)
papprena: 36200 (21,3%)
pappren: 30200 (17,8%)
papperena: 22700 (13,4%)
papperen: 20900 (12,3%)
papperna: 17800 (10,5%)
paprerna: 878 (0,5%)
pappererna: 293 (0,2%)
paprena: 230 (0,1%)
papren: 120 (0,1%)

Formen ”papperen” är alltså endast den femte vanligaste formen och står för färre än ett av åtta belägg! Jag vet inte om det finns något annat ställe i språket där det dels finns så många olika varianter som står i så hård konkurrens med varandra och där dels den officiella rekommendationen har ett så svagt stöd i språkbruket. Skulle vi dessutom ta bort de exempel där någon myndighetsperson har skrivit ”papperen” just därför att det står så i ”Myndigheternas skrivregler” och bara titta på de exempel där skribenten har följt sin inneboende språkkänsla skulle förmodligen resultatet bli ännu mycket lägre.

I detta läge är det ju värt att fråga sig hur paradigmet som sådant ser ut. Att det är ”ett papper” råder det ingen tvekan om, och egentligen inte att det ska vara ”flera papper” (även fast den danska formen ”papirer” ju ibland skämtsamt förekommer): ”papprer” ger 431 resultat och ”paprer” 86. I bestämd form singularis är ”pappret” det klart mest förekommande med 267000 träffar, medan ”papperet” får nästan exakt hälften så många med 132000 och ”papret” 15100.

Om vi tittar på SAOL, som ju inte ska vara normerande på det sätt som ”Myndigheternas skrivregler” självklart måste vara, så ser vi att flera olika former tillåts: i bestämd form singularis föredras ”papperet” men tillåts ”pappret”, medan i bestämd form pluralis föredras ”papperen” men tillåts ”pappren”, ”papperna” och ”papprena”. Den vanligare formen, ”papprerna”, tillåts inte alls, och inte heller ”papperena” som också är vanligare än den rekommenderade formen.

Om detta kan man därmed säga att om SAOL verkligen vill vara en beskrivande ordlista så bör man fundera på att acceptera även dessa former.

Det intressanta är ju att det egentligen är svårt att se att ”Myndigheternas skrivregler” har gjort nånting grammatiskt fel i sina rekommendationer. Paradigmet ”ett papper – papperet – flera papper – papperen” följer ju solklart paradigmet för neutrumsubstantiv som slutar på konsonant, såsom ”ett hus – huset – flera hus – husen”. Visserligen har detta paradigm under lång tid haft konkurrens av en variant där ”husen” har blivit ”husena” i analogi med t.ex. ”dikena” (och andra neutrumsubstantiv som slutar på vokal) men denna variant återkommer ytterst sällan i skriftspråket, även på Google. Variantformerna ”pappret – pappren” får nog mest betraktas som ett annat sätt att skriva standardformen där man väljer att markera att vokalen ”trängs ut” av konsonanterna, jfr. ”nummer – numret – numren”.

Lite mer mystiskt är det allt varifrån de olika andra formerna, ”papprerna”, ”papprena”, ”papperena” och ”papperna” har kommit. En möjlig förklaring kan vara att man har dragit en analogi med andra substantiv som slutar på ”-er”. De flesta sådana är ju i utrum, och får därmed formen ”skanner – skannern – skannrar – skannrarna”. Detta verkade i förstone väldigt attraktivt, men nackdelen är väl att de flesta sådana substantiv är ganska sena engelska inlån. En närliggande varianttyp är dock de utrumsubstantiv som slutar på ”-ar” som t.ex. ”sommar – sommar(e)n – somrar – somrarna”. Detta har kanske skapat en underliggande förväntning på att flerstaviga ord som slutar med ”-Vr” ska reduplicera r:et i bestämd form pluralis, men jag vet inte.

Det är svårt att helt komma ifrån känslan av att det också kan vara assimilation till ”dikena” som spelar in och som av nån anledning har kunnat leva kvar efter det att sådana former försvunnit åtminstone från skriftspråket under 1900-talet. Möjligen skulle det också kunna spela in att ”papper” tidigare också har varit ett n-ord, men enligt SAOB verkar det som att vi då får gå tillbaka till 1600-talet. Detta skulle iofs. gett en pluralform ”papprar” och vi finner faktiskt en sådan form belagd från 1772, men det är oklart om detta är en engångshändelse (SAOB listar belägget som ”möjl. felaktigt”). Jag vet inte. Intressant är det i vilket fall som helst, och språkbruket uppvisar onekligen stor variation. Här ser vi kanske lite av ett exempel på hur svenskan skulle kunna ha sett ut, om vi inte normerat stavningen som vi gjorde under 1700- och början av 1800-talet, utan om vi låtit alla stava lite grann som de ville.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: