Hushållar eller hushåller?

Svenska Akademiens Grammatik är verkligen ett fantastiskt verk, men det täcker inte allt. Av de dubbla passivformerna som jag diskuterade i förra inlägget nämns från vad jag kan se endast ”behövs göras” (som ju är den särklassigt vanligaste) men inte andra belagda former såsom ”skas göras”. Och sammanbindande presens, futurum och supinum står från vad jag kan se inte heller med, men de företeelserna är ju å andra sidan ganska marginella så det kan nog inte begäras heller.

Något mer förvånande är att verbet ”hushålla” endast står listat inom första konjugationen, dvs. att det är ett verb som böjs: ”hushålla – hushålla! – hushållar – hushållade – hushållat”. Sammaledes gäller för SAOL. Min egen språkkänsla säger dock att verbet bör följa ”hålla”, dvs. ”hushålla – hushåll! – hushåller – hushöll – hushållit”. Det finns belägg på de indikativa formerna i SAOB under perioden 1582-1740 och de listas som utdöda. Men ryktet om deras död är, som en snabb googling ger vid handen, betydligt överdrivet.

När jag googlade på detta för nån månad sedan fick jag följande resultat:

hushåller: 4290 (46%)
hushållar: 4940 (54%)

hushöll: 135 (22%)
hushållade: 466 (78%)

hushållit: 438 (34%)
hushållt: 163 (13%)
hushållat: 673 (53%)

Det vi ser är alltså att det är ganska jämnt skägg mellan första och fjärde konjugationens former vad gäller presens och, om man räknar ”hushållt” som en variant av ”hushållit” på samma sätt som ”hållt” är en informell variant av ”hållit”, även vad gäller supinum, men att första konjugationen har ett klart övertag i imperfekt.

Jag vet inte riktigt hur man skulle kunna utforma en Googlesökning som mätte imperativformen – min intuition säger mig att ”hushåll!” förmodligen är vanligare, kanske t.o.m. betydligt vanligare, än ”hushålla!”. Vi skulle alltså kunna tänka oss att en hel del språkbrukare använder sig av nån form av ”blandat tema” för ”hushålla” som t.ex. ”hushålla – hushåll! – hushåller – hushållade – hushåll(i)t”, medan andra använder sig av renodlad förstakonjugation (kanske inte så jättemånga beroende på hur stark den formen är i imperativ) och andra (max 22%) använder sig av renodlad fjärdekonjugation.

Det finns alltså betydligt fler subtiliteter vad gäller verbet ”hushålla” än vad våra moderna grammatiska standardverk erkänner, vilket är intressant. En annan intressant sak är ju varför det finns denna spänning. Det känns ju som om det finns två separata processer som drar åt olika håll. Å ena sidan är inte ”hushålla” jättevanligt som verb och därmed är det också svårt i längden att upprätthålla ett ovanligt böjningsschema som t.ex. fjärdekonjugationen. Tendensen har ju varit att verb har flyttats till de vanligaste konjugationerna över tid, främst förstakonjugationen (”simmar – sam – summit” blev, förutom hos Staffan Lindeborg, ”simmar – simmade – simmat”) men även andrakonjugationen vilket är naturligt för verb med ”-er” i presens (”hjälper – halp – hulpit” blev ”hjälper – hjälpte – hjälpt”). Men detta är å andra sidan bara en tendens: ”dög” har t.ex. trängt ut ”dugde” som den dominerande imperfektformen av ”duga”, och det finns många regionala exempel, inte minst de uppsvenska formerna ”böt”, ”tröck” och ”klöpp”. I fallet ”hushålla” har vi ju dessutom en stark attraktion från verbet ”hålla”. Men även verb som lätt uppfattas som sammansatta med ett annat oregelbundet verb i efterleden kan komma att ta en regelbunden böjning: ”närvara” listas huvudsakligen som förstakonjugation enligt SAOL (med den alternativa supinumformen ”närvarit”) men verkar (även om det är lite snårigt att se) följa ”vara” enligt SAOB som år 1948 listar förstakonjugationsformerna som utdöda men ger ganska sena belägg för dessa, ända in till mitten på 1800-talet. Så det faktum att ”hushålla” liknar ett verb som har en oregelbunden böjning är ingen garanti för att det ska följa det verbet.

Så det finns lite olika tendenser som konkurrerar med varandra,  och bruket vacklar vad gäller ”hushålla”. Det vore intressant att veta i vilken mån det finns regional och generationsmässig variation och i vilken mån det faktiskt rör sig om ett uppsving för fjärdekonjugationsformerna, och om det i så fall är ett uppsving som återupplivar dessa former helt från scratch eller om de har levt kvar under radarn sen de dog ut för 250 år sen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: