Till tolkningen av Fredmans epistel 72 och ”Svennebanan”

Detta inlägg kommer att beröra två helt olika ämnen som inte har nåt med varandra att göra. Bara så ni vet.

Eloninona, eller Elina Järventaus som hon egentligen heter, är en ung tjej som levererar fantastiska tolkningar av svensk folkmusik och äldre musik på Youtube. Bäst gillar jag hennes Bellmantolkningar, och hennes egen favorit (och det är svårt att inte hålla med) är no. 72, ”Glimmande Nymph”. Videon finns här, och texten från Wikisource finns här. Men när man försöker följa med i texten ser man nånting märkligt. Den rimmar helt enkelt inte trots att den ska göra det! Och detta av Bellman, som ju är en mästare på att använda språket! Såhär ser det ut:

Luckan ren stängd, porten tillsluten,
natthuvan ren din hjässa kringknuten;
ren Norströms piskperuk
den hänger på sin spik.
Sov, somna in vid min musik!

Detta är alltså från Wikisource, som förmodligen har använt en upplaga från 1923. På detta och inte minst andra textställen kan man gissa att stavningen är normaliserad: det står t.ex. ”sov” istället för ”sof”. Wikisource anger att Projekt Runeberg ska ha en utgåva med ”äldre stavning” vilket också är fallet, men med undantag för ett stort antal epistlar varav n:o 72 är en. Varken Svenska Akademiens klassikerserie eller Litteraturbanken har någon originalutgåva av Fredmans epistlar, så vi vet alltså inte exakt hur den ursprunliga stavningen var, men det går ju att gissa.

SAOB listar för ”peruk” en rad olika stavningar där stavningar som liknar dagens behövt konkurrera först med tyska stavningar som ”perrucke” och andra varianter och sen, under 1700-talet och fram till den leopoldska normaliseringen, med franska stavningar som ”peruque”. Man kan ju tänka sig att ursprungsutgåvan som kom ut 1790 löd ”re’n Norströms Pisk-Peruque” eller nånting liknande men en googling på en sån stavning ger endast normaliserade resultat. Men det är ändå inte lönlöst, därför att om man kan lite franska så vet man att ordet ”peruque” i dagens franska bör uttalas ”pery:k” eller liknande. Och då blir det plötsligt intressantare, för då kan vi tänka oss att orden skulle kunna ha uttalats nånting i stil med det här:

ren Norströms piskperyk
den hänger på sin spik.
Sov, somna in vid min musik!

Och det blir ju genast mer likt ett rim. Den enda kvarvarande frågan är om uttalet av ”u” som /y/ också var gångbart i den franska som Bellman torde ha lärt sig, men Wikipedia ger klart besked: övergången u > y inträffade redan på fornfransk tid, alltså ca. 1100. Så gissningsvis uttalades ”peruk” som /pery:k/ på Bellmans tid. Därmed har vi lärt oss två saker:

1. Vi vet att man på Bellmans tid uttalade franska lånord mer på franskt vis än vi gör idag, vilket knappast är förvånande. Den intressanta frågan är hur uttalet var på Leopolds tid. Om uttalet faktiskt hade varit /pery:k/, borde inte normaliseringen då varit ”peryk” (som med ”syrtut” och ”byrå”)? Kanske hade man redan anpassat sig till ett svenskt läsuttal, men det verkar lite osannolikt. (Å andra sidan kan sådana anpassningar gå ganska snabbt: svenska hiphoppare i min generation verkar oftast uttala ordet ”rap” som just /rap:/ medan äldre generationer, som Dogge, oftare verkar uttala ordet som /räp:/ med engelskt /r/. Jfr. ”nylon” som först uttalades /naj:lon/ och sen /nylo:n/.) SAOB indikerar inte på något sätt att det skulle ha funnits mellanformer som ”per(r)yk” mellan den franska och den nuvarande formen.

2. Vi ser hur ett ursprungligen tyskt lånord börjar uttalas på franskt maner allteftersom franskan växer sig starkare inom de bildade kretsarna. Dagens tyska har enligt SAOB ”perücke” vilket tyder på ett /y/-uttal för tyskan med, så kanske är det tydligaste tecknet på en anpassning att det sista e:et blir stumt, som i franskan men inte som i tyskan. (Man kan också tänka sig att /y/:et uttalades kort enligt det tyska sättet vilket ju inte fallet är med det franska.) Detta liknar ju en del processer som vi ser idag under engelskans inflytande, låt vara att den leopoldska normaliseringen gör att processen inte blir lika stark som den annars hade blitt. Men betrakta ordet ”niece”. Detta ord finns faktiskt i svenskan, men är förmodligen mindre känt än sin släkting ”nevö” och idag betydligt mindre använt än dess äktsvenska motsvarighet ”brors-/systerdotter”. Ordet är intressant därför att det bevarar sin franska stavning (med undantag för accenten, som finns i franskans nièce) i trots mot normaliseringstendensen som påverkat det snarlika ordet pièce, som ju alltid skrivs och uttalas ”pjäs”. Stavningen verkar ha fått konkurrens med en normaliserad stavning under 1800-talets andra hälft men vunnit.

Hursomhelst: hur uttalas ”niece”? SAOB från 1947 ger klart besked: /niä:s/ (eller /njä:s/), dvs. som i franskan. SAOL från 2006 ger lika klart besked: /ni:s/, som i engelskan! Inga alternativformer i något av verken. På mindre än 60 år har en totalomsvängning skett. Egentligen föga förvånande, men det är ändå intressant att se att liknande tendenser knappast är nya i svenskan. Och hade jag inte vetat om att ”niece” har en viss förhistoria i svenskan så hade jag, om jag sett ordet för första gången, tveklöst uttalat det på det engelska sättet och kanske, trots min språkliberalism, känt att vissa gränser för spridningen av anglicismer i svenskan får det ändå vara – ska vi tala om ”stormödrar” snart hellre än ”mormor och farmor”? Och så reagerar nog de flesta som ser ordet i skrift eftersom det är så sällsynt.

Så vad har då detta med Promoes låt ”Svennebanan” att göra? Ingenting, men det blir en schysst rubrik. I den låten hittar vi följande rader:

Återträff med högstadieklassen
Avundsjuka på överklassen och gilla kungafamiljen
Spyr utav dagen-efter-piller

Och då är frågan: är avundsjuka ett substantiv (en avundsjuka, flera avundsjukor) eller ett adjektiv (alltså ”De är avundsjuka…”)? Tja, jag tror att ganska många av oss spontant tänker ”det måste vara ett adjektiv”. I alla fall tänkte jag så. Och anledningen till det är att man är avundsjuk något, men man känner avundsjuka mot något. Eller? Vi googlar:

”är avundsjuka på”: 706000
”är avundsjuka mot”: 7 (!)

Ord och inga visor, till en ratio av mer än 100000:1. Och för säkerhets skull:

”en avundsjuka på”: 8900
”en avundsjuka mot”: 4050
”känner avundsjuka på”: 2520
”känner avundsjuka mot”: 2090

Den säkraste grunden vi har för att dra slutsatsen att det är adjektivet och inte substantivet som åsyftas ligger nog i de absoluta talen, men det vi får ut av de relativa frekvenserna är inte mindre intressant. Vi har alltså att göra med en situation där språkbrukarna är genuint delade i frågan om huruvida det ska vara ”känner avundsjuka på” eller ”känner avundsjuka mot” men är i stort sett helt eniga om att det är ”jag/du etc. är avundsjuk(a) på”. Sådana växlingar mellan prepositioner finns det gott om i engelskan, där man ju säger ”I’m proud of my work” men ”I feel pride in my work” (eftersom ”feel pride in” har ett lite högre stilvärde kanske t.ex. ”profession” borde användas här). På svenska så visar en snabb googling att ”över” är i stort sett allenarådande: det finns 2-3 träffar på ”är stolt inför” och ”stolthet inför” men de drunkar i mängden med ”över”-former. Jag vet inte om det finns andra ord på svenska som växlar på det här sättet – det skulle inte förvåna mig, men det orkar jag inte fundera på nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: