”Han löft”

I raden av verb som i standardsvenskan tillhör andra konjugationen men som i östmellansvenskt talspråk blir starka (rycka – röck; byta – böt; trycka – tröck; klippa – klöpp) kan vi nu också lägga ”lyfta – löft” som i ”Grattis Christer! satt uppe i natt å kolla på när han löft :D.” Det är ganska svårt att få reda på exakt hur många Googleträffar det ger pga. sökningsinterferens från ”loft” som ju kan ha många olika betydelser, men en väldigt ungefärlig gissning är att man får kanske 500 träffar på ”löft” efter olika pronomina. SAOB anger det också hos en vers av Almqvist, som ju var från Stockholm vilket ligger inom rätt område.

Tidigare på nätet har jag också sett ”han spröt” istf. ”han sprutade” vilket ju är väldigt intressant eftersom det rör sig om ett verb i första konjugationen som förstärks. Och anledningen till att jag kom att fundera på huruvida det fanns språkbrukare som säger ”han löft” var att jag gick igenom min lista med svenska verb på jakt efter verb i andra konjugationen som har ”u” som stamvokal. Men jag hittade inte några och har inte kommit på några andra heller. Jo, ett: ”duga”, som ju tidigare hette ”dugde” i preteritum men som ju nu heter ”dög”. Men det visar i alla fall att det i teorin är möjligt. Andra konjugationen har ju två underavdelningar beroende på om preteritumändelsen är ”-de” eller ”-te”, och eftersom ”spruta” slutar på ”-t” i stammen skulle ju det verbet behöva tillhöra konjugation 2b om det skulle vara ett andrakonjugationsverb och i så fall skulle preteritumformen bli ”*sprutte”. (Denna form är obelagd, däremot verkar den finnas som konjunktiv både av ”spritta” [t.ex. hos Rietz] men kanske även av ”spruta” – fast borde inte konjunktiv och optativ vara ”sprute – spröte”?)

Men sen såg jag en grej. Det är ju så att en äldre generation svenskar ofta använde andra konjugationen istf. den första – t.ex. kunde man säga ”det smakte gott” istf. ”det smakade gott”. Det här bruket har ju nästan helt försvunnit, men en kort genomögning på Google ger ändå ett par belägg som verkar vara nutida. Och norskan bildar ju många preteritumformer på det här sättet. Och kan man bara lite norska så kommer man ju snart att tänka på t.ex. konstruktionen ”jeg lurte på…” som ju har ”u” som stamvokal. Och det verkar ge ett par belägg även på svenska Google, låt vara att det är svårt att skilja ut de beläggen som inte har nån form av norskt inflytande.

Hursomhelst: det verkar fortfarande vara svårt att hitta ett verb som ”spruta”, där stammen slutar på ”-ut”, som kan tillhöra andra konjugationen. Man kan ju fråga sig hur många sådana verb det alls finns. Förutom ”spruta” kommer jag på ”luta, muta, skjuta, ruta, kuta, tuta, stuta, puta, kruta, njuta, kluta, sluta, gjuta, knuta, pruta, pluta, struta, truta” och av dessa har en handfull starka böjningar och resten tillhör första konjugationen. Då har vi kanske fått en förklaring till varför en form som ”han spröt” dyker upp, nämligen enligt mönster av t.ex. ”gjuta – göt” eller ”njuta – njöt”. Men frågan är om det finns någon djupare förklaring till varför verb på ”-uta” inte verkar kunna tillhöra andra konjugationen mer än att de helt enkelt inte gör det. Det är en sån förklaring som jag söker men inte har kunnat komma på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: