D till r

Ett fenomen i (åtminstone) östmellansvenskt talspråk som intresserat mig under en längre tid är den konsonantväxling som äger rum när personliga pronomen som börjar på ”d”, samt ett par andra ord (främst ”då”), i obetonad ställning övergår till att börja på ”r”. En del av det som gör detta fenomen intressant är att det inte verkar vara särskilt exakt beskrivet, i alla fall i den äldre litteraturen. När t.ex. SAOB anför ”ru” som variant för ”du” så listar man exempel där ett verb som slutar på ”-r” får d:et i ”du” att falla. Men om vi betraktar meningen ”vad är det med dig” som ju i östra Mälardalen uttalas [vaereme:rej] så ser vi ju att omvandlingen d > r sker efter vokal, eftersom ”med” ju generellt uttalas [me:]. Och detta verkar även gälla en del uttryck där vi inte spontant skulle tro att ”du” föregås av vokal i uttalet, t.ex. ”jag såg dig på stan igår” vilket ju faktiskt ganska ofta uttalas [jasårejpåstanigår]. Däremot skulle åtminstone min idiolekt protestera mot r-uttal i en mening som ”De högg dig i ryggen” där man ju uttalar ett klart hörbart ”g”.

Frågan är då hur pass gammalt detta fenomen är. Vi bör förmodligen finna övergången först hos ”du” och bland de verk som SAOB citerar så är det endast ”ru” som har belägg från 1800-talet, nämligen från 1897. Det står ingenting om ”den, det, de, dem” i SAOB 1910 men det kan bero på att en viktig källa, Koch, ”Arbetare”, kom ut först 1912 – den nämner ”rå” istf. ”då” vilket väl får en att tro att ”den, det, de, dem” borde ha r-övergång då också. Man kan ju också notera att ”den, det” under den här tiden och delvis fortfarande används enklitiskt (”jag har’t” istf. ”jag hare”). Det blir ju iofs. i stort sett omöjligt att skilja på ”jag har’n, jag har’et” och ”jag ha’ren, jag ha’re”, särskilt eftersom ”det” ju vanligtvis uttalas ”de”.

Fast kanske kan det Kochska användandet av ”rå” ge en viss ledtråd till när r-övergång började ske även efter vokal, eftersom ”då”, när det står i obetonad, icke-inledande ställning i satsen, förmodligen inte följer ”-r” lika ofta som ”du” gör. (Dvs. en typisk mening som lockar fram r-uttal av ”du” är ju t.ex. ”Vad tror du?” med betoning på ”tror” men såna meningar, med ett verb i presens som närmast föregående, verkar inte vara lika vanliga för ”då”.) Nu har ju inte jag Kochs bok framför mig i skrivande stund, men en gissning är väl att ”rå” används istf. ”då” i ett läge där ”då” står efter vokal och inte efter ”-r”. Och om det är så, så kan man väl gissa att samma bör ha gällt för de andra orden som lyder under denna regel.

Till sist: hur utbrett är detta bruk? Här ska inte göras någon omfattande analys. Men man kan ju via SweDia 2000 få ett hum om läget. De yngre talarna är födda på 70-talet, vilket gör dem till något årtionde äldre än mig själv, som är född på 80-talet. Nu är ju ett problem att dessa talare bor på landsbygden och ska representera nåt slags folkmål, vilket gör att stadsdialekterna, som ju de allra flesta människorna talar, kommer bort. Å andra sidan kan man kanske säga att om man belägger en sån ljudförändring som d > r utgör på landsbygden så kan man väl förmodligen dra slutsatsen att den även har spritt sig till de omkringliggande städerna.

Vi hittar d > r i följande svenskspråkiga landskap, med östra Mälardalen som ett tänkt centrum: Uppland, Västmanland, Sörmland, Närke, Gästrikland, Gotland, Västergötland, Värmland, Dalarna, Hälsingland, Härjedalen, Medelpad, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten, Lappland, Åboland och Nyland. Undantag är alltså Östergötland, Småland, Öland, Blekinge, Skåne, Halland, Bohuslän, Dalsland, Åland och Österbotten.

Värt att notera är givetvis att man aldrig hittar d > r på alla ställen där det skulle kunna förekomma. Snarare förekommer det i vissa landskap bara på ett enda eller ett fåtal ställen (t.ex. i Västergötland, Gotland, Åboland). Inte minst kan man tänka sig att den berättande pose som intervjuoffren ofta verkar ta gör att man kanske uttrycker sig mer eftertänksamt än vad folk skulle göra i dagliga, informella samtal.

Men det verkar ändå som att det borde finnas nåt slags koppling mellan d > r och gränsen mellan bakre och främre r. Inte minst i Småland får man definitivt känslan av att r-uttal inte kan äga rum eftersom många ”r” ”sväljs” – det blir ”komme du?” istf. ”kommeru?”. Och standardsvenskans d-ljud och inte minst supradentala d-ljud ligger ju betydligt närmare det främre r:ets uttalsställe än det bakre r:ets, vilket säkert spelar in. Jag har inte gjort någon undersökning av förekomsten av d > r efter vokal jämfört med efter ”-r” och faktum är väl att Swedias material nästan är lite för litet för en sån analys. Redan som det är kan ju materialet bara ge allmänna indikationer hellre än säkra data. Men att vi får en karta som ungefärligen hänger ihop med en av de stora dialektgränserna i svenskan, nämligen r-ljudet, i en fråga som har att göra med just förekomsten av ”r”, gör väl att den ungefärliga bilden över r-övergångens distribution ändå känns som en inte alldeles oäven arbetshypotes. För Svenskfinlands del så torde kanske frånvaron av r-övergång på Åland kunna skyllas på det bristande materialet, och för Österbotten förmodligen därför att den lokala dialekten där är så långt från standardsvenskan att ”d” överhuvudtaget inte alltid förekommer på de ställen där ljudet förväntas förekomma. Den känsla jag får är väl att r-övergången underlättas av en generell dialektutjämning, men det fanns en del talare som talade relativt dialektnära varianter och som ändå uppvisade r-övergång så nån förutsättning är det inte. Nu orkar inte jag jämföra med äldre talare och de äldre språkprov som finns online på SOFI för att se i vilken mån bruket har brett ut sig, men det är väl ingen vild gissning att det är just det det har. Att tala om det som ett rent stockholmskt fenomen låter sig inte göras, men det kan nog vara så att det är i östra Mälardalen som man kanske hittar det i störst utsträckning. Men om det är så eller inte orkar jag inte avgöra idag, och för att göra det skulle jag dessutom behöva tillgång till inspelningar av stadsmål. Det får räcka med att konstatera att r-uttalet har en oväntat stor spridning över större delen av Sverige.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: