Klyva

Hur böjer man verbet ”klyva” egentligen? SAOL ger klart besked: ”klyver, klöv, kluvit” med participerna ”kluven, kluvet, kluvna”. SAOB från 1936 noterar även detta tema som huvudalternativ, och noterar den mellansvenska supinumvarianten ”klyvit”. Men man noterar också det alternativa temat ”klyver, klyvde, klyvt”, alltså konjugation 2a. Och då kan vi ju söka för att se vad som är vanligast:

”jag klöv”: 353 (52%)
”jag klyvde”: 331 (48%)

”har klyvit”: 377 (38%)
”har kluvit”: 248 (25%)
”har klyvt”: 193 (19%)
”har klyft”: 174 (18%, varav ett par belägg handlar om Carolina Klüft men inte så många att det stör)

”är kluven”: 14700 (96%)
”är klyvd”: 395 (3%)
”är klyven”: 196 (1%, varav några handlar om (ved)klyvar)

”är kluvet”: 1110 (81%)
”är klyvt”: 135 (10%)
”är klyvet”: 129 (9%)

”är kluvna”: 4080 (91%)
”är klyvna”: 360 (8%)
”är klyvda”: 49 (1%)

Jahaja. Det man först noterar är ju att bruket av den föreskrivna fjärde konjugationen är klart vanligare bland participerna än bland de finita verben, förmodligen inte minst pga. det fasta uttrycket ”att vara kluven”. Men vad gäller de finita verben så är denna konjugation bara precis i majoritet hos preteritumformerna och i minoritet bland supinumformerna – om man däremot räknar ”klyvit” som en informell variant av ”kluvit” hamnar dessa två tillsammans på 63%. Men jag kan säga så mycket, att det nog är första gången jag har sett den mellansvenska varianten med ”y” istf. ”u” vara det populäraste alternativet – det finns där även för andra verb, men det utnumreras av standardvarianten. Att standardvarianten får så lite som 25% av de totala beläggen är ju också väldigt ovanligt.

Så många människor verkar återigen använda sig av det som kallats ”blandkonjugationer” (se Anward här), dvs. att man förmodligen säger ”jag klyvde veden” och ”jag har klyvt (eller varför inte klyvit) veden” men ”jag är kluven (inte klyvd eller klyven) inför den här frågan”. Fast det är klart, om samma person skulle säga ”atomen är klyvd” men ”jag är kluven” ligger det närmast till hands att betrakta ”att vara kluven” som ett fast uttryck som har skiljts från verbet ”klyva”‘s vanliga betydelse, ungefär som att många förmodligen inte tänker på att ”det ante mig” uttrycker verbet ”ana” i preteritum (samt att det har ”quirky subject”, dvs. att ”mig” är subjektet men står i objektsform) och att personen kanske vanligtvis har en ren andrakonjugation av ”klyva”. Men man skulle behöva göra lite mer specialiserade undersökningar för att få fram mer om detta. Hursomhelst: som en del andra har anmärkt så är det märkligt att SAOL nämner ”böt” istf. ”bytte” (låt vara som ”prov.”) men inte t.ex. ”klyvde” som har en betydligt starkare ställning än ”böt”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: