Att-bortfall

Att-bortfall är ju en process som innebär att när ”komma” används som hjälpverb för att ange futurum så faller ”att” efter ”komma”: ”jag kommer resa imorgon” istf. ”jag kommer att resa”. Det intressanta är att att-bortfallets frekvenser varierar beroende på vilket personligt pronomen som står före ett finit verb:

Procent av att-bortfall av samtliga användningar:
”jag kommer komma”: 51%
”du kommer komma: 18%
”han kommer komma”: 2%
”hon kommer komma”: 44%
”den kommer komma”: 21%
”det kommer komma”: 12%
”man kommer komma”: 16%
”vi kommer komma”: 42%
”ni kommer komma”: 30%
”de kommer komma”: 22%
”dom kommer komma”: 69%
Totalt för ”kommer komma”: 15%

”jag kommer göra”: 26%
”du kommer göra”: 16%
”han kommer göra”: 23%
”hon kommer göra”: 50%
”den kommer göra”: 40%
”det kommer göra”: 6%
”man kommer göra”: 27%
”vi kommer göra”: 13%
”ni kommer göra”: 38%
”de kommer göra”: 5%
”dom kommer göra”: 28%
Totalt för ”kommer göra”: 6%

Jag vet inte vart man ska börja analysera dessa resultat. Varför är ”kommer komma” 2,5 gånger vanligare än ”kommer göra”? Varför får man färre än 400 belägg för ”han kommer komma” vilket förklarar varför det bara är 2 procent av beläggen på ”han” som uppvisar att-bortfall? Är det för att man oftare skriver ut hela namnet (alltså ”Brucan kommer komma till Sverige i sommar”) men i så fall oftare än vadå? Oftare än med kvinnonamn? Och i så fall varför? Oftare än med ”kommer göra”? Och varför då så mycket hellre att-bortfall i ”Brucan kommer komma” än ”Brucan kommer göra stor succé”? Och vi noterar att ”hon” uppvisar ett ganska högt att-bortfall. Är det för att man kan tänka sig att tjejer som har personliga bloggar skriver om sina tjejkompisar och att ”att” där bortfaller, därför att yngre skribenter använder att-bortfall oftare och därför att det förekommer mer i en blogg som bara handlar om ens personliga liv än i en som handlar om specifika saker? Men är det ens i närheten av att vara ett rimligt antagande att tjejer bloggar mer om sina personliga liv medan killar bloggar om hobbyintressen?

Och skulle allt detta ändras om vi valde andra verb att kolla på? (Den absoluta frekvensen, säkerligen, men även relationerna mellan de olika pronomenen? Förmodligen: man skulle t.ex. kunna tänka sig att verbens tendens att ta t.ex. ”det” som subjekt korrelerar med deras formalitet, och verb som är mer formella eller tekniska har förmodligen mindre att-bortfall.)

Vi kan fastslå att att-bortfall knappast är någon marginell företeelse på nätet men att det inte heller dominerar. Fast det beror på: ett verb som ”kötta” uppvisar t.ex. ett över 90-procentigt att-bortfall, vilket passar med våra förväntningar på verbets stilvärde. (Borde inte ”kötta” förresten vara en kandidat för SAOL 14? Ordet har nästan exakt lika många träffar som ”keff” [ca. 21,000 vardera, med båda ordens olika böjningsformer summerade], vilket gör att vi mycket väl kan stå inför den paradoxala situationen att ”keff”, ett av de ord hvars införande betraktades som tecken på språkligt förfall, kanske står ganska högt upp på den lingvistiska näringskedjan i jämförelse med vissa andra ord…)

Hursomhelst: det är ett fenomen vars exakta spridning genom det svenska språket försiggår enligt mönster som är komplicerade och som vi förmodligen ännu inte vet så väldigt mycket om.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: