Att-bortfall och kausativt ”få”

I Svenska Akademiens Grammatik (under ”Infinitivfraser”) läser vi att frasen ”få ngn att [infinitiv]” måste ha precis denna struktur, dvs. att det måste heta ”Jag fick honom att köra hela vägen själv”. Inga fotnoter, inga undantag. Men när jag lyssnar på Sonja Aldén feat. Shirley Clamp, ”Du är allt”, använder man där genomgående s.k. nexusinfinitiv, dvs. infinitiv utan föregående infinitivmärke (”att”). De sjunger alltså ”Du får mig hoppas, du får mig le”, inte ”Du får mig att hoppas, du får mig att le”. Och då är frågan: hur pass vanligt är detta?

Googlar man på ”du får mig le” säger Google till en början att man får 12000 träffar, men egentligen är det bara 25, i jämförelse med ”du får mig att le” som ger 3760. Sökningar med andra kombinationer ger liknande träffar, men många träffar verkar dyka upp i poesi- eller sångsammanhang. Kan det vara så att att-bortfall här är en resurs i en poetisk stil, men att det kanske också är på uppgång generellt? Fast man ska vara försiktig med att hävda att att-bortfall generellt ökar i svenskan – en sån konstruktion som ”jag har äran anmoda” istf. ”äran att anmoda” känns definitivt föråldrad, inte bara med tanke på ordvalen utan också med tanke på grammatiken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: