Provinsialismspaning: ”hade sattit”

Ja, den här provinsialismen, som angavs såsom sydsvensk, stötte jag på på nätet idag. ”Hade sattit” fungerar istf. ”hade satt”. När man googlar får man 1,870 träffar som också fångar in några träffar på ”hade sättit”. Om man bara söker på ”hade sättit” får man 283 träffar, vilket väl indikerar att det borde finnas ca. 1,600 träffar på ”hade sattit”. ”Hade satt” ger 80,800 träffar. För perfekt ger ”har sattit” 6,430 träffar, ”har sättit” 1,690 och ”har satt” 542,000. Det intressanta är att i SAOB:s material är det bara supinumformen ”sättit” som dyker upp (i belägg från 1500- och 1600-talen), inte ”sattit”. Ingen av formerna nämns i SAOL, vilket kanske inte är så förvånande, liksom att den inte dyker upp i Språkbankens material. Och då är frågan: är ”sattit” en nyare innovation, kanske ett försök att förlika formerna ”sättit” och ”satt”, eller har den levt under radarn och dykt upp nu när vi har Google till hjälp? Jag sträcker mig efter Bergman, ”Svenska provinsialismer” (1971), men den hjälper mig inte. Å andra sidan har den sitt huvudsakliga fokus på lexikon och inte på morfologi. Så här verkar det finnas en obesvarad fråga.

Problemet är ju att det är svårt att tänka sig analogiska utvecklingar eftersom ”sätta” är ett oregelbundet verb, men en möjlig jämförelsepunkt är ”lägga”. Vi får också 75 träffar på ”har läggit” istf. ”har lagt” och ca. 5 för ”har laggit” liksom max 144 för ”har lagit”. Man skulle möjligen kunna tänka sig att en supinumändelse på ”-it” införs efter mönster av andra oregelbundna verb såsom ”tagit”, ”blivit”, ”givit” och ”varit”. Det är värt att notera att formen ”sattit” anfördes i exemplet såsom talspråklig, eller såsom finnandes i det talade språket, medan de ovannämnda formerna samtliga har en tendens att falla till förmån för reducerade former i det talade språket. Vi borde alltså inte förvänta oss att ”sattit” är en skriftspråklig hyperkorrektion.

Exemplet visar att regional variation inom svenskan förekommer även inom morfologin, vilket ju annars enligt definitionen inte ska förekomma i särskilt riklig mängd inom de s.k. regionala standardvarianterna, och är väl ytterligare en indikation på att den gräns man tidigare har försökt dra mellan regional (eller ”utjämnad”) dialekt och regionalt standardspråk (i motsats dels mot genuin dialekt, dvs. de gamla folkmålen, och dels mot ett neutralt, rikssvenskt standardspråk) är så flytande att den är svår att upprätthålla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: