De, dem och hyperkorrektioner

I Språk i tid. Studier tillägnade Mats Thellander på 60-årsdagen (red. Björn Melander, 2005) skriver Olle Josephson (”De är aldrig fel”) att språkvården, för att lösa upp frågan en gång för alla om hur man egentligen ska skriva i tredje person pluralis, alltid bör tillåta ”de”, så att det ska vara okej att skriva ”jag såg de” likväl som ”jag såg dem”. Som bevis för att det funkar alldeles utmärkt så väljer också Josephson att genomgående i sin artikel använda ”de”, även i objektsform, och som han själv anmärker så märker läsaren ingen skillnad alls innan det påpekas i sista meningen.

Som språkliberal vänder jag mig egentligen aldrig emot att öppna upp språket för fler varianter, men det jag reagerade på var att det kändes för mig som att ”de” i objektposition har ganska dåligt stöd i det skrivna språket och att man betydligt oftare såg hyperkorrektionen ”dem” i subjektposition, för att inte tala om ”dom” som, skulle jag tro, kanske har genomgått något av en renässans på Internet efter att ha trängts ut ur tidningsprosan sen 1980-talet. Skulle jag själv få välja så skulle jag släppa fram ”dom” rakt av. Det bästa argumentet för att behålla stavningen med ”de” är förmodligen Mikael Reuters, nämligen att det finns många inte minst i Finland som säger ”di” och att deras sätt att tala bör respekteras. Men det bör inte hindra ”dom”-sägarna från att skriva ”dom”, menar jag. När folk väl ser att det är okej att skriva ”dom” kommer nog bytet gå på en generation eller mindre. (Generellt tycker jag att man kan följa de olika norska varianterna i att tillåta betydligt mer variation än vad svenskan idag tillåter. Men det är en diskussion för ett annat tillfälle.)

Nåväl, vi kan ju då försöka testa min hypotes om att hyperkorrektionen ”dem” i subjekt är vanligast. Innan jag börjar så vill jag dock säga att jag nog inte tror att den stämmer. Den kan nog stämma i termer av absoluta tal, eftersom subjektpositionen helt enkelt är så mycket vanligare än objektpositionen, men jag vill försöka mäta de relativa talen här och då blir jag osäker. Vi måste välja exempel som så gott som möjligt utesluter att söksträngarna korsar meningsgränser och som utesluter att ”de” står i en bestämd adjektiv+substantivfras (som i ”de gula bilarna”). Dessutom måste stilnivån vara något informell eller neutral. Så vi prövar med ”sen gick [3pl] hem” (med avrundningsfel):

”sen gick de hem”: 8690 (45%)
”sen gick dem hem”: 125 (0,7%)
”sen gick dom hem”: 10800 (56%)

Och ett nytt exempel:

”och de är fina”: 159000 (77%)
”och dem är fina”: 7550 (3,6%)
”och dom är fina”: 41100 (20%)

Och för den andra typen av fel väljer vi ”jag gav [3pl] ett”:

”jag gav dem ett”: 3970 (85%)
”jag gav de ett”: 1
”jag gav dom ett”: 716 (15%)

Vi prövar med ett nytt exempel:

”jag såg dem idag”: 2070 (43%)
”jag såg de idag”: 4
”jag såg dom idag”: 2710 (57%)

Jag har i tidigare sökningar kunnat visa att det finns väldigt stora skillnader i språkdrag även mellan fraser med till synes likvärdigt stilvärde som inte riktigt verkar kunna ha en bra förklaring och det här är inget undantag. Men jag tycker ändå att vi kan dra två slutsatser som faktiskt ändå stämmer ganska bra med min hypotes, tvärtemot mina förväntningar:

1. ”De” i objektform har nästintill inget stöd i skriftspråket alls.
2. ”Dom”, både i subjekt- och objektform, har starkt stöd och är en seriös utmanare mot det etablerade språkbruket.

Detta hindrar inte att språkvården följer Josephsons rekommendationer och tillåter ”de” även i objektform. Men det skulle nog inte leda till att vi får en lösning på frågan om de, dem och dom. Vi kan också märka att Josephson i sin krönika i sista numret av Språkvård (som ju sen ersattes med Språktidningen) förutspår att ”de” kommer att bli enhetsformen i tredje person. Hade jag varit elak hade jag sagt att man kan spåra ett visst mått av önsketänkande från Josephsons sida – nu duger det gott med att säga att språkutvecklingen redan idag, bara två år efter hans prediktion, kan vara på väg att motbevisa honom. Det enda seriösa alternativet till ”de – dem” är med största sannolikhet ”dom – dom”. Att tillåta ”de – de” skulle inte ha någon större påverkan eftersom det skulle strida mot de flesta språkbrukares språkkänsla. Att påbjuda ”de – de” skulle kanske ha en större effekt men är knappast varken möjligt eller önskvärt. Och att försöka återupprätta en distinktion i en annan form såsom ”de – dom” är nog inte möjligt heller – vi ser ju att ”dom” har ett till synes lika starkt stöd även i subjekt.* Min gissning är att till och med ”dem – dem” har en betydligt större chans. Men allt detta får framtiden utvisa.

*Det här kan vi naturligtvis testa lite mer rigoröst. Men vi gör det ändå extremt enkelt för oss:

”jag såg dem”: 231000 (65%)
”jag såg dom”: 127000 (35%)

”de såg mig”: 58100 (80%)
”dom såg mig”: 14800 (20%)

Det indikerar ett starkare stöd för ”dom” i objekt än i subjekt men fortfarande starkt i objektform. Vidare efterforskningar behövs.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: