Runt periodiseringsfrågan

Människan gillar att se mönster i tillvaron, även där sådana inte finns. Det är ju extremt vanligt att vi delar in tiden i olika tidsperioder eller epoker – så talar vi t.ex. om ”hiphoppen under 80-talet” eller ”lantadeln som motiv i den brittiska träsnittskonsten under 1800-talet” och här är det årtionde eller århundrade som utgör indelningsgrund. Men eftersom denna indelningsgrund kan tyckas väldigt godtycklig försöker vi ofta dela in tid på andra sätt, med hänvisning t.ex. till olika händelser som vi tycker har haft en ovanligt stor betydelse, eller ett årtal då vi tycker att ovanligt mycket hände samtidigt. Det gäller även försöken att periodisera svenskans historia. Den gängse indelningen, såsom den t.ex. ser ut i Nationalencyklopedin, är nånting i stil med det här: ”800-1200 runsvenska; 1200-1375 äldre (eller klassisk) fornsvenska; 1375-1526 yngre fornsvenska (ibland medelsvenska); 1526-1732 äldre nysvenska; 1732-1880/1900 yngre nysvenska; 1880/1900- nusvenska”.

Årtalen blir mer precisa ju längre fram vi kommer. 800 signalerar ungefär övergången från ur- till fornnordiska, den 16-radiga runraden kommer i bruk och Rökstenen ristas. År 1200 ersätts runor av latinska bokstäver. 1375 är lågtyskans inflytande så kännbart att svenskan har förändrats i grunden. 1526 publiceras Nya Testamentet på svenska. 1732 ger Olof von Dalin ut ”Then swenska Argus”. 1880 kommer Strindbergs ”Röda rummet”.

Staffan Hellberg har argumenterat vältaligt för att man borde flytta fram gränsen för nusvenska till 1945, en tid då pluralformerna och optativen höll på att tas bort, Expressen och Pippi Långstrump blev populära och andra världskriget tog slut. Detta argument verkar ha tagit viss skruv, i synnerhet därför att, som det verkar, man ursprungligen satte gränsen för ”nusvenskan” i början på 1900-talet som en behändig term för den dåvarande nuvarande svenskan, och sen har denna gräns okritiskt förts vidare fram tills nyligen.

Men frågan är vilken indelningsgrund som ska användas. Det har hävdats att gränsen för nusvenskan ska sättas så att den uppvisar ”variation, men ej förändring”. Försöken att försvara 1880 med att ”inga stora förändringar har ju egentligen skett” kan inte längre försvaras. Stavningsreformen 1906, plural- och optativformernas bortläggning, kanslisvenskans död, det moderna presspråkets framväxt, etermedierna och datortekniken, urbaniseringen, dialekternas död, närmandet mellan tal och skrift samt mellan olika talregister, engelskans inflytande – allt detta bidrar sammantaget till bilden av ett svenskt språk som år 2009 skiljer sig kanske nästan lika mycket från 1880 års språk som 1880 års språk skilde sig från 1732 års – om inte mer.

Så vart ska vi dra gränsen? 1968 har implicit föreslagits, med tanke bland annat på en undersökning som preliminärt visar att språkbrukare inte märker några åldersskillnader mellan artiklar skrivna 1985 och 2005, men däremot mellan dessa artiklar å ena sidan och artiklar skrivna 1965 och 1945 å andra sidan. Själv kan jag tycka att presspråket här får en lite för stor plats, men självklart finns det andra förändringar såsom du-reformen som trädde i kraft då, TV:ns införande och så vidare, samtidigt som urbaniseringen nog inte längre var den språkförändrande kraft den tidigare varit.

Men den här bloggen drivs ju lite grann av idén om att Internet är en av de krafter som starkast påverkar svenskt språkbruk just nu, delvis tack vare sin blotta existens. Och dess införande skulle onekligen innebära en förändring i svenskan, helt enkelt genom att nya genrer tillkommer som kan studeras. En del mindre språkförändringar har ju också hunnit äga rum, som t.ex. att-bortfall i ”kommer resa”, sammanfall mellan var och vart (som detta inlägg medvetet exemplifierar ovan), spridningen för öppna ä- och ö-ljud, förortssvenskans uppkomst och generellt svenskans ställning som andraspråk, EU-inträdet som både öppnar och hotar stänga domäner, och så vidare. Allt detta talar för att vi preliminärt bör sätta gränsen vid 1995. Då eller däromkring händer följande tre saker: (1) Sverige går med i EU, (2) Internet kommer (visserligen inte i dess bredband- och Web 2.0-format, men Aftonbladet ligger uppe från 1994) och (3) Latin Kings ger ut ”Välkommen till förorten”, inte bara det första hiphopalbumet på svenska utan en av de första mer genomarbetade kulturyttringarna på förortssvenska överhuvudtaget. (Det är också då eller däromkring som Sverige tar VM-brons i fotboll, men det får sägas ha något mindre betydelse i detta sammanhang.)

Fast då är frågan: vad ska vi egentligen kalla den mellanliggande perioden 1880-1995? Termen ”modern nysvenska” har föreslagits, och den kan väl passa. Men är själva perioden särskilt bra? Tja, kanske, men det är svårt att undvika idén om att 1945 trots allt utgör ett minst lika epokgörande år i svenskans historia som 1995, i alla fall mot bakgrund av det vi vet idag. Men den ligger ju, hävdar jag och andra, för långt tillbaka i tiden. Så här har vi två stycken indelningsgrunder, den ena byggd på stora, dramatiska årtal, och den andra byggd på att den sista epoken ska vara tillräckligt nära nutidens språk, som riskerar att komma i konflikt. Kanske ska vi helt enkelt strunta i att försöka förmå dem att stämma överens, och säga att vi helt enkelt inte behöver ett nusvenskt begrepp för att förklara svenskans språkhistoria, utan att begreppet nusvenska huvudsakligen bör användas på det sätt som Hellberg använder det, nämligen som en avgränsning bakåt i tiden för dagens svenska, och som kan tillåtas vara flexibelt just därför att det inte stör periodiseringen i övrigt. Men jag skulle fortfarande vilja utsträcka den yngre nysvenskan fram till 1945, och jag vill därvidlag också nämna (förutom de argument som tidigare framförts) den språksociologiska situationen, där skillnaderna mellan dialekter och riksspråk, mellan tal och skrift, och mellan högre och lägre talspråk ger ett ganska stabilt intryck över tid: vi kan tydligt identifiera dem genom t.ex. Noreens skrifter så sent som kring år 1900 och förmodligen ytterligare ett par årtionden längre fram, samtidigt som vi också kan spåra dem tillbaka in i den äldre nysvenskan och kanske ännu längre bort.

Så i så fall skulle vi få någonting i följande stil för nysvenskans räkning: 1526-1732 äldre nysvenska; 1732-1945 yngre nysvenska; 1945- modern nysvenska, och en nusvenska som börjar 1995. Svårare än så behöver det inte vara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: