Ärtor och fläsk

Det som fick mig att skriva om det här ämnet var att jag bläddrade igenom Google Books-versionen (dvs. kraftigt beskuren) av den andra upplagan av Hinchcliffe & Holmes Swedish: A Comprehensive Grammar. Författarna tar upp ordet ”ärta” och nämner att det är skillnad på ”ärtor” (ett visst antal av dem) och ”ärter” (i största allmänhet), såsom i ”ärter och fläsk”. Men själv har jag alltid känt att den distinktionen inte riktigt är levande hos mig. För mig har det alltid känts mest naturligt att säga /ärter/ och skriva ”ärtor” – vilket ju är mönstret för de flesta substantiven av första deklinationen. (Dessutom skulle jag hellre tala om ”ärtsoppa” än ”ärter och fläsk”, men det är en annan sak. Ett bevis på detta, såsom framgår av föregående mening, är att jag uppenbarligen inte vet om det ska vara ”ärter och fläsk” eller ”ärter med fläsk”… Nåväl.)

Så vi googlar:

”ärtor och fläsk”: 7670
”ärtor med fläsk”: 29500
Summa: 37170 (62%)

”ärter och fläsk”: 6710
”ärter med fläsk”: 16100
Summa: 22810 (38%)

Klara verba, och det är också intressant att ”ärtor” faktiskt står starkare när vi har det korrekta ”med” än när vi har varianten ”och”.

Så på just denna lilla punkt håller språkbruket på att ändra sig. En rekommendation om att ”ärter” är den individuativa pluralformen för ”ärta” kan inte längre upprätthållas utan kvalifikation. Men generellt så är det ju precis det här vi ska förvänta oss: en generell regel är ju att undantag från allmänna språkliga regler lättare upprätthålls ju vanligare förekommande de är. Förvisso kan även ganska sällsynta ord ha ovanliga böjningsformer, men här rör det sig om en variation som (1) skiljer på dividuativa och individuativa pluralformer, (2) inte leder till nån skillnad i talet och (3) berör ett ord som förmodligen talas mer än det skrivs och som heller inte är extremt vanligt förekommande, låt vara heller inte ovanligt. I ett sånt läge ligger specialregeln illa till.

En sak till när vi ändå är inne på Hinchcliffe & Holmes: de nämner ”mej, dej, sej” som vardagliga variantformer (liksom ”våran, vårat, eran, erat”) men inte ”dom”. Jag stör mig lite på det här eftersom min språkkänsla säger mig att ”dom” är betydligt lättare att acceptera i vardagligt, icke-talhärmande skriftspråk än ”mej” och har betydligt större framtidsutsikter under det kommande århundradet. Möjligen är det framstegen för ”mej, dej, sej” under 1970-talet som motiverar att dessa former tas på så stort allvar. Dessutom stör jag mig på att de skriver ”fokusarna” när språkbruket tydligt visar att fokus huvudsakligen är neutrum och att utrum som bäst kan accepteras som variantform. Liksom att de skriver ”ett wc” och inte ”en”, men där har de SAOL på sin sida (men det heter ju ”en vattenklosett” så det borde ju heta ”en wc”). Dessutom har de stavat fel och skriver ”nogrann” och inte ”noggrann”. Men det stör jag mig inte på för det är bara komiskt. Hursomhelst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: