Svarena

Vid cirka 1:14 in på ”Stockholm serenad” rappar M.Sakarias: ”90-talet grafitti var hett/man sökte svaren, men man hittade ej”. Eller? Tja, i alla fall om man ska tro Hiphoptexter.com. Den texten verkar ha kopierats in på text.nu, och sen kan inte jag hitta några andra versioner på nätet, så det finns ingenting att jämföra med. Men lyssnar man på själva låten blir man väldigt tveksam. Det måste i alla fall stå klart att det ska vara ”man hittade rätt”, dels pga. den korta vokalen och inte minst för att det därmed rimmar med ”hett” i raden innan. Men vad är ordet innan ”man”? Tja, om ”rätt” nu är rätt, blir det ganska poänglöst med ett ”men”. ”Man sökte svaren, men man hittade rätt” låter inte som en bra rad. Ett naturligt alternativ hade istället varit ”och”: ”man sökte svaren, och man hittade rätt”. Men jag hör inte riktigt det. Jag har lyssnat jag vet inte hur många gånger på den här låten, och det enda jag hör är ”man sökte svarena, man hittade rätt”. Kanske det starkaste argumentet är att den enda pausen som kommer ligger mellan ”svarena” och ”man”. Detta är naturligt, eftersom det inte finns plats för en konjunktion, och man därmed gör en liten paus för att markera att det rör sig om två olika satser. Men hade ”svaren och”-läsningen varit rätt hade man förväntat sig en paus mellan ”svaren” och ”och”: ”man sökte svaren… och man hittade rätt”. Eller? Jag blir lite osäker. Men dessutom låter uttalet mycket mer som ett [a] än som ett [o], vilket övertygar mig.

Det är intressant, därför att det visar att ordet ”svarena” förmodligen känns ganska naturligt för åtminstone M.Sakarias, som ju såvitt jag förstår är född i slutet på 80-talet och uppvuxen på Södermalm. Det finns ju ingen metrisk anledning att ha ”svarena”: man hade ju som sagt kunnat ha ”svaren och” och detta hade varit mer naturligt, låt vara att det kanske ger en viss poetisk effekt att satsrada på det sätt som nu blir fallet.

Att någon överhuvudtaget säger ”svarena” är ett resultat av en grammatisk tilljämningsprocess. På 1600-talet började neutrumord som slutade på vokal att ta -n i obestämd plural och -na i bestämd plural. Från att ha haft ”dike, diket, dike, diken” (som man fortfarande kan stöta på i Skåne) fick vi ”dike, diket, diken, dikena”. Ganska snart verkar vi också framför allt i mellansvenska dialekter ha fått ”hus, huse’, hus, husena”, dvs. att även neutrumord med final konsonant började ta -na som ändelse i bestämd plural, och det är denna paradigm som ”svarena” motsvarar. För en sisådär 100 år sen fanns det språkmän som hoppades och trodde att vi vid det här laget, dvs. runt år 2000, skulle ha gått över till att även skriva ”husena”. Men så blev det ju inte, utan snarare har ju standardformerna etablerat sig. Ännu levande undantag är, förutom ”barna”, ”bena” och ”ögona”, ”papprerna”, ”fönstrena”, ”bekymrena” och andra ord på ”-er”, något som berörts tidigare här på bloggen.

Att vi därmed hör ”svarena” hos en ung språkbrukare som befinner sig mitt i ett av de mest dynamiska områdena i norra Europa är intressant, liksom att ”svarena” ännu ger 2970 träffar på Google. Det är mindre än 3 procent av träffarna på ”svaren”, men det är ändå ett tecken på att formen är levande hos vissa språkbrukare. Om den kommer att spridas vidare till nya generationer av språkbrukare återstår att se – det får årena utvisa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: