Regeringsformens språk

Igår la regeringen fram sin proposition om ändringar i regeringsformen. Bland dessa ändringar ingår en omfattande språklig översyn. Regeringsformen är ju den viktigaste lagen vi har, demokratins centrala styrdokument, och borde således mer än något annat offentligt dokument uppfylla kraven på vad som anses vara god offentlig svenska. I och med att detta är den första språkliga revidering som genomförts sedan den nuvarande lagen tillkom 1974 är det intressant att se hur det offentliga språket har utvecklats sen dess. Man ska kanske notera dels att RF:s ursprungliga lydelse grundlades redan på utredningsstadiet några år tidigare, och att de förändringar som nu sker egentligen bara följer de förändringar i lagstiftningsspråket som redan tidigare införts.

Det är givet att 2011 års språk, som det kommer att vara eftersom det är då som förändringarna förväntas träda i kraft, ger ett mer modernt intryck än 1974 års. Men jag kanske också ska säga att 1974 års språk även känns svårplacerat: ett offentligt språk i en brytningstid mellan den gamla kanslisvenskan och en modernare syn på lagspråk. Pluralformerna har ingen plats i lagarna längre, men de långa verben (giva, taga) finns fortfarande kvar, liksom en syntax som bär rester av kanslisvenskans latiniserade.

Bland annat följande förändringar kan noteras:

Ska istf. skall. Detta är ju en förändring som endast har blivit norm under den senaste mandatperioden.

Ett könsneutralt språk. När man talar om t.ex. monarken eller om enskilda riksdagsledamöter används numera han eller hon, inte bara han. Det gör också att man inte längre kan tala bara om konungen, utan om konungen eller drottning som är statschef. En lite otymplig formulering, visst, men alla drottningar är inte statschefer och har därmed inte samma skyldigheter, och alla statschefer är inte monarker (vi kan ha riksföreståndare). Än så länge anses inte kungen vara värdigt regeringsformen. Ett ämne för nästa språkliga översyn, kanske?

Kortformer av passiverna. Alltså hålls, inte hålles.

Inte istf. för icke eller ej.

Riksdagen väljer numer talman och statsminister, den utser inte. Däremot utser statsministern fortfarande övriga statsråd i regeringen. Skillnaden mellan att välja en person till ett ämbete och att utse densamme är hårfin men den finns där, tycks det som. Vi väljer mellan flera på förhand givna alternativ, men vi utser vemhelst vi vill ha och som själv vill ha posten. Det verkar finnas ett större mått av godtycke i ett utseende, men kanske ett större mått av politisk konflikt mellan olika alternativ i ett val.

Substantiven får obestämda artiklar. Det heter således inte ”När ärende skall avgöras i kammaren” utan ”När ett ärende ska avgöras…”. Jag undrar om oviljan mot obestämda artiklar möjligen kan vara en kvarleva av ett bruk med mycket gamla anor. Även i landskapslagarna hittar man ju inga obestämda artiklar, och landskapslagarnas språk var en av grunderna till 1734 års lag som ju egentligen alla lagar utom grundlagarna fortfarande tillhör.

”Preposition stranding”, som det heter på engelska (jag har ingen aning om det ens finns en svensk term), dvs. att det inte längre talas om ”den mening varom mer än hälften av de röstande förenar sig” utan om ”den mening som mer än hälften av de röstande enas om”. Detta är ju ett klart steg bort från kanslisvenskan.

Arton istf. aderton. Nu är det bara Svenska Akademien kvar. (Till och med på deras websida står det ju att Akademien ”har aderton ledamöter”. Men det är off topic.)

Om-ordföljd för konditionala satser. Istället för ”Är konungen förhindrad… inträder medlem av kungahuset” står det nu ”Om konungen är förhindrad…”. Här torde vi nog få vänta länge innan vi får en explicit ”om-så-konstruktion”, dvs. att den andra satsen blir ”…så inträder medlem av konungahuset”. (Och på nåt sätt tycker jag också att den långa formen ”konungahuset” har en betydligt ålderdomligare klang än ”konungen”.)

Förfall betyder nu enbart ett stadium av nedgång, dekadens. Istället för förfall för talmannen talas numera om förhinder.

Ett statsråd är numera utrum. Sålunda talas om ”den av statsråden som har varit statsråd längst tid”, inte om ”det av statsråden”. Detta är nog inte okontroversiellt. Plötsligt öppnar regeringsformen upp en liten flik bakom vilken man ser den oregelbundenhet och de normkonflikter som råder inom varje naturligt språk. Konsekvens offras för naturlighet.

KU utfår inte längre nödvändiga protokoll, man får ut dem. Och riksdagen kan inte bestämma om att uppskjuta val i krig, utan att skjuta upp dem.

Det juridiska uttrycket ”fällas till ansvar för brott” ersätts med ”dömas för brott”. Man kan också notera att den nya lydelsen blir logiskt mer otvetydig: just nu står det ”statsråd får fällas till ansvar för brott endast om han därigenom grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt”, men det kommer att stå ”får dömas till brott endast om han eller hon genom brottet grovt har åsidosatt…”. Man kan ju faktiskt tolka den nuvarande lydelsen som att statsråd får fällas till ansvar för brott endast om han genom att fällas till ansvar grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt, men det är ju brottet och inte själva domen som utgör åsidosättandet.

Ett statsråd åtnjuter inte längre riksdagens förtroende, han eller hon har det. I och för sig kan man säga att ”ha förtroende” här blir lite tvetydigt: ett statsråd har således riksdagens förtroende om riksdagen har förtroende för statsrådet. Två sidor har alltså förtroende, men endast den ena sidan har förtroende för den andra.

Utomordentliga omständigheter ersätts med extraordinära sådana. Båda orden betyder ju egentligen samma sak, men ”extraordinär” är lättare att förstå i sitt rätta sammanhang, dels för att det har ett närmare samband med engelskans ”extraordinary”, men framför allt för att ”utomordentlig” ju också betyder ”jättebra”, vilket ”extraordinär” än så länge inte kan göra på svenska.

Det finns en hel del andra ändringar också, som resulterar i en naturligare satsstruktur och naturligare ordval som sammantaget ger ett dokument som känns betydligt mer tidsenligt. Förvisso kan man hävda att en grundlag bör ha ett ålderdomligt språk för att få en viss tyngd, men det argumentet biter nog inte på Regeringskansliets språkvårdare. Den demokratiska principen att allmänintresserade medborgare har en rätt att förstå sina egna lagar väger tyngre, och det är bra. Vill man ha gammalmodigt språk så är det ju annars bara att gå till företalet till 1810 års successionsordning eller varför inte handelsbalken som ju fortfarande har kvar dativen på sina ställen (”Leger man tvem ett; behålle den, som först hyrde, evad den senare mera utlovat haver, eller ej”).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: