Rydbergs ”Tomten” och tregenussystemets problem

I julklapp fick jag bland annat en CD-skiva där Torgny Lindgren läser Viktor Rydbergs ”Tomten”. Det fick mig att tänka på nånting som ofta slagit mig när jag läst dikten, nämligen versen:

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

I en tid av könsneutrala äktenskap är det ju inget kategorimisstag att säga att en varelse som besitter feminint genus kan ha en maka, men det låter onekligen lite märkligt i ett 1800-talssammanhang. Rydberg är en tillräckligt skicklig poet för att inte använda ”maka” som nödrim för ”make”, och dessutom tänker vi ju inte på maken som ”näpen”. Så Rydberg måste alltså ha avsett att svalan som har en näpen maka var av manligt kön, men ändå omnämns den som ”hon”. Varför då?

Jo, Rydberg var kanske den siste svenske diktaren, med undantag för rena dialektpoeter, som konsekvent försökte hålla fast vid det gamla tregenussystemet, det som vi ärvt från fornsvenskan och som obrutet kan spåras tillbaka till urindoeuropeiskan. Det genus som årtionden av skolbarn felaktigt lärt sig som reale, men som ju egentligen heter utrum eller bara n-genus, fanns inte, och det betydde att samtliga substantiv som inte var neutrum tvunget måste vara antingen maskulinum eller femininum. Och som SAOB upplyser oss så var ordet ”svala” tidigare feminint. Alltså ”svalan = hon”.

Rydberg var en väldigt nitisk försvarare av tregenussystemet, och ”Tomten” är ett bra exempel. Det går inte att göra några undantag för logikens eller semantikens skull. Jag skrev för två inlägg sen om regeringsformens språk, och hur man nu kan skriva ”den av statsråden som har tjänstgjort längst”, där alltså det fristående pronominet är utrum trots att ”statståd” är neutrum. Sådan inkongruens skulle ha varit otänkbar för Rydberg, tycks det. Eftersom ”svala” är femininum så är varje svala ”hon”, oavsett vad. Vill man prompt referera till en manlig svala så får man väl skriva ”svalhanne” eller nåt. Men det går ju inte in i versmåttet.

Här ser vi hur vår språkkänsla förändras. För oss nutida svensktalare kan ”han” och ”hon” endast referera till individer av manligt eller kvinnligt kön, förutom de förstelnade ”människan” och ”klockan” och för vissa även ”solen”. Det är just därför det blir så konstigt när vi läser om ”hennes näpna maka” i en kontext där en homosexuell relation skulle vara uteslutet. När väl denna förändring i språkkänslan har inträtt måste vi skriva ”den” om svalan för att undvika förvirring.

Rydbergs kamp för att bevara tregenussystemet nådde faktiskt vissa framgångar under 1800-talet, men blev till sist förgäves. Om vi fick en lista på utrumord skulle vi idag helt enkelt inte kunna dela in dem i maskulina och feminina. Vi skulle bli tvungna att gissa. De som har läst tyska skulle kunna göra en uppdelning, men de flesta av oss har ju inte längre det. Och det finns heller inga skäl att sörja dess bortgång. Vi har ju visat oss kunna klara oss utomordentligt väl utan, precis som engelskan klarar sig med bara ett genus. Men det är ett intressant faktum att en så grundläggande förändring i svenskans struktur inte var helt genomförd i det rikssvenska språket ens vid 1800-talets slut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: