Kränga en pizza

Vi har ju tidigare diskuterat två stycken provinsiella uttryck för att vräka i sig mat, nämligen ”goffa” och ”möla”. Till detta kan nu läggas ”kränga”, som jag la märke till i en diskussion på nätet idag. Ordet verkar ha en sydsvensk prägel, vilket passar bra som kontrast mot det västsvenska ”möla” och det mellansvenska ”goffa”. Men det blir ju lite problematiskt eftersom ”kränga” i Mellansverige ju betyder ”sälja” vilket kan leda till missförstånd (och också gjorde det i den tråd jag läste). Nåväl, ”krängde en pizza” får 13 träffar, och motsvarande formuleringar med ”burgare” och ”kebab” får 3 resp. 4 träffar (vad detta må säga om sydsvenskars snabbmatspreferenser låter jag vara osagt). Inte så himla många träffar kanske, men uttrycket lever i alla fall.

Till viss förvåning ser jag också att betydelsen är införd i SAOL, med den givna stilbeteckningen ”vard.” Dock finns ingen av de två slangbetydelserna upptagna i SAOB. Däremot anger NEO betydelsen ”sälja” och daterar den till 1910, och härleder den från ursprungsbetydelsen ”luta”. Det är inte helt uppenbart hur betydelsen ”äta” relaterar till detta. Rietz’ dialektlexikon från 1860-talet tar upp en rad betydelser av ”kränga” och närbesläktade ord, men ingen av dem motsvarar ”sälja” eller ”äta” direkt. Närmast är kanske det västgötska adjektivet kränger som betyder ”1) flitig, arbetsam; 2) tilltagsen, som vet taga för sig och snålar från andra”. Detta kommer från ”kränga” med den särskilda betydelsen ”förvärva med rätt och orätt”. En liknande betydelse har ordet krå, både som verb och som adjektiv.

Av denna betydelse kan man kanske se kopplingen till ”försäljare”: en person som arbetar och som förvärvar pengar genom sina affärer med andra. Att ordet förekommer i Västergötland ger oss också en bra spridningsväg till Stockholm via de västgötska invandrarna i slutet på 1800-talet: ”kränga” blir därmed bara ett av många ord i stockholmsslangen med rötter västerifrån.

Det är dock svårare att förklara betydelsen ”äta”. Kanske kan man spåra betydelsen ”girig, att ta vad man vill ha” vilket möjligen kan kopplas till betydelsen ”glufsa, vräka i sig” men jag vet inte. Intressant är det i vilket fall att se den här typen av provinsialismer i svenskan, i synnerhet när de inte verkar ha ett liv i de äldre dialekterna. Svenskan är ännu ett för heterogent språkområde för att undgå den här typen av skillnader i dess vardagligare ordförråd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: