Lider svenskan brist på kreativitet?

Läste just om Fredrik Lindströms gamla bok ”Världens dåligaste språk”. Jag läste den när den var nyutkommen, men har givetvis hunnit glömma bort hela innehållet sen dess. Under de år som gått har jag fått ojämförligt mycket större kunskaper om svenskan, så jag läser givetvis om den med nya ögon. Jag lärde mig förmodligen mindre den här gången, men däremot kan jag utvärdera innehållet bättre.

Lindström och jag delar egentligen samma oro om att språket håller på att utvecklas i en riktning som vi inte riktigt är bekväma med. Men i vårt fall är det inte att språket håller på att bli ”sämre” som är oroande utan att språket håller på att bli ”bättre”: vi talar mer och mer efter bokstaven, dialekterna utjämnas i snabb takt, och det finns en allmän känsla av att språkets förändringstakt planar ut. Mikael Parkvall och andra språkvetare ger ibland också uttryck, implicit eller explicit, för vissa av dessa påståenden. Men är de sanna? Jag är av naturen infödd optimist, så därför skulle jag vilja peka på tre saker som tyder på att de inte är det.

1. All förändring är inte oundviklig. För att ta ett exempel från Wellander: för 100 år sen användes ordet ”å” bland Stockholms bildade klasser i tre sammanhang där det strider mot ljudbilden: som substitut för ”och”, ”att” resp. ”av”. Men nu kan man höra skriftspråksuttal för alla tre ord.

Förvisso, och för ”av” torde ett å-uttal vara väldigt sällsynt idag. Där kan vi säga att en uttalsförändring verkligen har ägt rum. Den tid då man sa ”å” i betydelsen ”av” i svenskan är över, passerad. Den har slutat finnas till. Men i fallet med ”att” samexisterar de båda formerna sida vid sida. Det är relativt sett vanligare att hitta ”att” bland yngre språkbrukare, måhända, men de säger inte bara ”att”. Å-formerna är inte bara fullt levande utan förs ännu vidare. Och vad gäller ”och” torde uttalet ”å” ännu vara det vanliga. Visst finns det de som uttalar ordet som det stavas, men det torde vara ytterst få talare som gör det i alla positioner, eller kanske ens de flesta. Att många uttalar ordet som det stavas när man läser upp en text räknas inte, för det har man alltid gjort, åtminstone till dels. Att utvecklingen mot läsuttal går olika snabbt i olika fall erkänner Lindström också, ska man tillägga, men detta faktum borde kanske tillmätas lite större vikt.

2. Förortssvenskan. Här har vi ju ett exempel på språkbrukare som använder svenskan innovativt. Förvisso är en hel del av de typiskt förortssvenska orden lånord, men skulle vi helt beröva lånorden allt innovativt värde skulle vi missa väldigt mycket av de förändringar som svenskan har genomgått. (Jag nämner detta eftersom Lindström inte verkar tycka särskilt mycket om inlånen av engelska ord till svenska – men inlåningen i förortssvenskans fall sker ju på helt andra premisser.)

Vi ser också, låt vara att vi kanske inte har så bra data på det, hur förortssvenska uttryck sprider sig till etniska svenskars språkbruk. När Raaban & Recca, två killar födda i slutet på 80-talet i Borås, sjunger ”Abou vad gör du nu/Kom hit och bli min fru” (”Pumpa Rumpa”) så är det ett tydligt exempel på att uttryck från förortssvenskan har perkolerat ner i det vardagliga språket. Detta ger ett visst material som skulle kunna berika svenskan om det tillåts komma in och inte stigmatiseras för hårt. (Vi ska väl kanske också notera att vad som är ”förortssvenska” är nånting högst föränderligt. I takt med att nya generationer människor flyttar in till Sverige kommer gamla ord att försvinna och nya tillkomma, och allt eftersom fler och fler svenskar har utländsk bakgrund kommer de tydliga linjerna mellan svenskan i mångspråkiga områden och i ”vanliga” områden vara svårare att dra.)

3. Internetsvenskan. Världens dåligaste språk kom ut år 2000, och det här är väl en dimension som har förändrats rejält bara sen dess. Bloggar, Facebook, Twitter osv. var helt okända begrepp, låt vara att mail, chattandet och chattsvenskan förmodligen inte var det. Men det har blivit mycket tydligare just vilken samhällelig drivkraft Internet är och vilka olika kanaler det finns för att föra fram sitt budskap på.

Som Lindström säger så är det nog så att det är i de privata rummen som språket tillåts variera som mest, och i takt med att uppluckringen mellan det privata och det offentliga fortskrider kommer även uppluckringen mellan privat och offentligt språk att göra det. Och Internet är ju offentligt i det att det mesta som skrivs går att få tag på, i en eller annan form. Men bara för att andra kan läsa det jag skriver betyder inte att jag har tänkt att andra ska göra det. Jag kan fortfarande välja att vända mig bara till en viss krets personer och strunta i vad andra tycker. Och där kan ord bildas som med tiden kan nå in i allmänspråket. Ordet ”batikhäxa” verkar t.ex. enligt vissa ha formulerats på forumsajten Flashback, varifrån det har spritt sig ut på vida nätet, och som alla bra öknamn stolt antagits av en del självutnämnda batikhäxor. I takt med att den politiska debattens språk blir mer privat och vardagligt saknas det inte möjligheter för ordet ”batikhäxa” att vinna insteg på ledar- och debattsidor: man hittar redan tre träffar på DN:s hemsida.

Kanske kan man säga såhär: i så måtto som Sverige utgör ett eget kulturellt område, med företeelser och idéer som är specifika för just det här landet, kommer det alltid att skapas nya ord för dessa. Vi sitter inte och väntar på att man i USA ska uppfinna ett ord för ”batikhäxa” som vi kan låna in – vi skapar ett eget. Att vi ofta lånar in engelska ord är inte för att vi saknar förmågan att uppfinna våra egna, utan behovet. Det finns ju redan ord därute som går att använda, nämligen de engelska, och som förstås, i alla fall av de vi vill vända oss till. Om man sen tar den ibland förekommande företeelsen bland svenska språkbrukare att bilda nya ord på engelska så torde toleransen för detta faktiskt vara ganska låg, så till vida som det inte rör sig om uttryck som faktiskt inte huvudsakligen är tänkta att omnämnas på svenska, vilket ju kanske ofta är fallet i såna här sammanhang.

Ett språk kan utvecklas på många olika sätt. Att läsuttalet sprider ut sig behöver inte betyda att vår förmåga att skapa nya ord försämras. Det finns dessutom utrymme för många grammatiska och syntaktiska förändringar därute som vi kanske inte alltid märker så mycket av, t.ex. frågeordföljd i meningar som ”Frågan är vad gör vi nu” istf. ”Frågan är vad vi gör nu”, men som ändå har betydelse för språkets struktur. Vissa språkförändringar blir föremål för ändlösa diskussioner medan andra tillåts passera obemärkt förbi. Däremot kan man inte hejda förändringar: de kommer alltid inträffa. Just den insikten gör väl kanske att hotet om svenskan som ett språk som inte förändras alls och som blir helt statiskt förmodligen inte är särskilt stort. Snarare hoppas jag att man kanske om 100 år kan titta tillbaks på folk som Lindström och undra vad var egentligen problemet. Vi får väl se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: