Längst vägen

Melissa Horn sjunger i ”Kvar i nåt jag lämnat”: ”Och jag följde dig längst vägen den natten/Så vuxen i din hand”. I och med att raden ingår i refrängen blir det tydligt att det inte rör sig om en felsägning utan om att texten faktiskt står så. Men om man googlar frasen ”jag följde dig längs(t) vägen” är formerna utan ”t” mer än fyra gånger så vanliga som de med ”t”. ”Lectio difficilior potior”, den svårare läsningen är att föredra, säger filologerna, just för att ovanliga formuleringar ofta får ge vika för vanligare när man kopierar nånting man hört eller läst.

Men hur är det då med ”längst”? Formuleringen motsvarar tydligt standardspråkets ”längs vägen”, eller kanske ”längs med vägen”. SAOB ger belägg för ”längst” i betydelsen ”längs efter” fram till år 1860 men inte senare. SAOL tar inte upp formen. Språkbanken ger såvitt jag kan se inga belägg. Och där kunde berättelsen ha slutat, men PressText ger 1 relevant belägg för ”längst efter” och 1 för ”längst med”. Men när man söker på ”längst vägen” får man ett 30-tal belägg, några visserligen dubletter. De verkar förekomma i hela landet, men kanske mer i stockholmstidningarna och minst i södra Sverige. Det skulle passa in på Melissa Horns profil, eftersom hon är född och uppvuxen i Stockholm, från vad jag förstår.

Och om man googlar får man 18300 belägg på ”längst vägen”, att jämföra med 105000 på ”längs vägen”. Det låter som ganska mycket, men det kan vara värt att tillägga att i PressText är proportionerna annorlunda: de mer än 3000 beläggen på ”längs vägen” ger detta vid handen. Men om man klickar sig fram längs googleträffarna tills de tar slut hittar man ändå 797 träffar på ”längst vägen”, och det är i sammanhanget mycket. Även om rådataförhållandet 18:105 alltså är i överkant så är gissningsvis den riktiga frekvensen högre än bara den enstaka procent som man får i pressmaterialet.

Så varför skriver då folk ”längst”? Den förklaring som ges är att t:et läggs till som en adverbändelse, såsom också sker med ”straxt”, som finns belagt redan 1559. Även det ordet lever kvar, och ger så mycket som 160 belägg i PressText. ”Straxt” har också lyckats försvara sin plats i SAOL, vilket ”längst” inte har. Men det är intressant att notera att ord som enligt SAOB ska ha försvunnit i skrift under 1800-talet dyker upp igen med en hel del belägg, och dessutom fullt levande bland yngre talare.

Som jag tidigare har noterat med andra ord, t.ex. stark böjning av ”hushålla”, så är det här ord som verkar ha levt kvar ”under radarn” sen de försvann i skrift nån gång under andra halvan av 1800-talet, men som nu dyker upp igen. Om det är etableringen av ett mer standardiserat skriftspråk och en starkare vilja att rensa upp i variationen som gör att dessa former försvinner, eller om det bara är bristen på täckning bland excerpterna som gör att de inte syns, låter jag vara osagt. Men nästa upplaga av SAOB lär ha all anledning och ingen brist på möjligheter att förlänga livet för ”längst” med minst 150 år – förmodligen mer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: