Sambor och Sam-bor

Det brukar vara en favorit hos språkvårdare att påpeka att ordet sambo i betydelsen ”person som utan äktenskap sammanbor med annan” ska uttalas med grav accent, och vissa språkvårdare uttrycker även sina förhoppningar eller önskningar om att så också kommer bli fallet inom en inte allt för avlägsen framtid.

Och visst, sambo är en sammansättning, och sammansättningar brukar ha grav accent, något som även gäller sammansättningar på bo, jämför nordbo. Det har gjort att man har ställt sig lite undrande till hur accent-1-uttalet av sambo överhuvudtaget uppstod. Kanske uppstod det som lite av ett putslustigt uttal när företeelsen, eller rättare namnet på den, redan var ny. (Så kallade stockholmsäktenskap har ju en betydligt längre förhistoria än sambolagen.) Sambo kom därmed att uttalas med samma accent som sina rimkamrater sambo (avkomling av indian och en svart person) och dansen hambo, men inte som verbet sambo som ju behållit accent 2.

Och uttalet med accent 1 får sägas vara det etablerade idag. Få personer utanför språkvårds- och juristkretsar torde uttala ordet med det rekommenderade accent 2. Men SAOL, Svensk ordbok och andra rättesnören låter sig inte störas av ett så obetydligt faktum som hur folk faktiskt talar: verkligheten får inte komma i vägen för sanningen. Att accent 1 är det etablerade framgår också av att man ju har bildat en mängd variantformer till sambo, vissa kanske mer på skämt än andra: särbo, helgbo, delsbo, mambo, kvarbo osv. Och alla dessa uttalas med accent 1. Mambo anknyter ju också till den latinamerikanska dansen med samma uttal. (Ordet står numera i SAOL men märkligt nog saknas uttalsrekommendationer: är det för att redaktionen inte vet om att ordet uttalas med accent 1, att man tycker att rekommendationen vid sambo räcker eller för att man inte betraktar ordet som en riktig sammansättning?) Delsbo anknyter även till orten i Hälsingland med samma namn.

Det här tyder på att språkbrukarna har upptäckt nånting som språkvårdarna inte har: när sammansättningar på -bo uttalas med accent 2 anger de var en person bor, medan när de uttalas med accent 1 anger de hur en person bor. Språkbrukarna gör därmed skillnad på sambo och Sambo, person som bor i staden Sam, vilket man inte kan göra på språkvårdarsvenska. Förvisso är detta en så gott som helt onödig distinktion, men inte mycket mer onödig än den mellan sammanboenden och afroindianen.

Den här distinktionen mellan plats och sätt skulle egentligen böra leda till att vissa ord som uttalas med accent 2 byter till accent 1, t.ex. det gamla åbo (person som är stadigvarande bosatt på mark som tillhör en annan) där sättet att bo framstår som viktigare än platsen – vi kan jämföra med ett hypotetiskt hyrbo, en person som bor i hyresrätt, där accent 1 känns helt naturligt. Att platsnamnet Åbo också uttalas med accent 1 gynnar ett byte, på samma sätt som med delsbo. Man skulle dessutom skilja denna åbo från åbon som bor vid ån, som ju bör uttalas med accent 2 eftersom det är platsen som räknas och inte sättet.

Jag vill inte seriöst argumentera för att vi bör kampanja för att rätt marginella ord som åbo bör byta accent, men bara påpeka att språkbrukarna har hittat en intressant och systematisk distinktion som är värd att ta vara på. Samborna med accent 1 berikar vårt språk och bör inte bekämpas i onödan, i synnerhet inte när kampen framstår som ett fäktande mot väderkvarnar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: