Sig inte sig

När jag tänkte högt för ett tag sen formulerade jag plötsligt en sats som började med ”Dom brydde sig inte sig om att…”. Jag vet att jag har gjort detta tidigare, låt vara sällan, och funderade därför på om man kunde hitta exempel på detta i skrift. Och ja, det kan man: vi hittar ett drygt dussin träffar på Google, t.ex. ”När man har på sig hijab känner man sig inte sig som en kvinna, utan som en människa.”

Vad är det då som händer här, rent grammatiskt? Ordföljd och sånt tycker jag är ganska knepigt som amatörlingvist, men jag ska göra ett försök att bena ut det här.

Att känna sig är ett reflexivt verb, medan att känna är ett icke-reflexivt, transitivt verb. Betrakta de här två meningarna:

(1) Jag känner mig glad.
(2) Jag känner dig.

Vad händer om vi negerar dem? Var kan vi placera ordet inte? Jo:

(3) Jag känner mig inte glad.
(4) ?Jag känner inte mig glad.
(5) Jag känner henne inte.
(6) Jag känner inte henne.

Man får träffar på konstruktioner som ”jag känner inte mig glad” och ”jag bryr inte mig”, men de är väldigt få. Jag undrar om de kan vara vanligare i vissa varianter av svenskan än i andra, men vanliga i absolut mening är de definitivt inte. Men eftersom de ändå förekommer markeras det exemplet med ett frågetecken framför, som anger en konstruktion av tveksam grammatikalitet.

Dessutom kan placeringen av inte i (5) bara fungera med vissa objekt. Om man googlar på (5) och (6) får man ungefär lika många träffar. Men om vi byter ut henne mot ett substantiv eller egennamn istället för ett pronomen så fungerar inte (5) längre. Jämför:

(7) *Jag kände Palme inte.
(8) Jag kände inte Palme.

Här dyker asterisken upp som markerar att meningen är ogrammatisk. Vi förstår vad den betyder, men vi skulle inte säga den, annat än kanske som slarvfel. Åtminstone skulle den inte falla sig naturlig för oss.

Om vi då betraktar nästa mening:

(9) De brydde sig inte sig om att städa.

så ska ju det andra sig:et egentligen försvinna, men eftersom objektet i många andra fall måste hamna just där så sätts det in ändå, även fast det egentligen inte behövs. Vi kan jämföra med en mening som:

(10) Han stod inte på bordet.

Där måste ”inte” stå där det står (förutom möjligen allra först, ”Inte stod han på bordet!”) och det gör väl att det är lätt att sätta in ett objekt direkt efter inte i (9).

Ett par specialfall är värda att nämna, som t.ex. detta autentiska citat:

(11) Uppsala och jobbet är sig inte sig likt.

I det här fallet har vi att göra med ett fast uttryck: ”att vara sig lik(t/a)”. Detta skapar ytterligare förvirring, eftersom vi här fritt kan placera inte både före och efter sig:

(12) Uppsala är sig inte likt.
(13) Uppsala är inte sig likt.

Relationen mellan (12) och (13) är vid en googling ca. 2:1 vilket visar att båda är fullt gångbara konstruktioner. Här är det lätt hänt att man stoppar in ett ”sig” på båda ställena just därför att man kan ha det på båda ställena, dock inte på båda ställena samtidigt vilket ju blir resultatet här.

Ett annat fall är följande, också ett autentiskt citat:

(14) De flesta människor ser sig inte sig själva som politiskt engagerade i dag.

Här blir det väldigt knepigt. Låt oss jämföra med två korrekta meningar:

(15) De flesta människor ser sig inte själva som politiskt engagerade i dag.
(16) De flesta människor ser inte sig själva som politiska engagerade i dag.

Dessa två meningar är inte helt liktydiga. (16) är den enklaste att tolka: en person A betraktar inte A som politiskt engagerad idag. Betrakta däremot följande exempel:

(17) Anna ser sig inte själv som politiskt engagerad. Hon menar dock att många andra är det.
(18) Anna ser inte sig själv som politiskt engagerad. Hon menar dock att många andra är det.

I (18) är subjektet och objektet detsamma: Anna. I (17) skulle man dock kunna läsa in att medan subjektet är Anna så är objektet Anna själv. Det blir tydligare att hon betraktar sig själv i kontrast mot andra. Detta är inte en nödvändig läsning av (17), och mutatis mutandis (15), men den är möjlig att göra.

Problemet är att introduktionen av själva har skapat problem i (14). Betrakta följande mening, där vi tar bort själva:

(19) De flesta ser sig inte som politiskt engagerade idag.

Detta är en helt oproblematisk mening, och här bör negationen stå där den står. Men när man slänger in ett själva efter negationen så förändrar man läsningen. I och med att sig står före negationen får man en möjlig tolkning enligt (17). Bäst att slänga in ett till sig för att hålla meningen neutral.

Såna här misstag begås nog betydligt oftare i tal än i skrift. Det är snarast något förvånande att man hittar dem i skrift, och i vissa fall även i relativt kvalificerad prosa. En del skrivfel som har med ordföljd och satsbyggnad att göra kommer från att man inte kan bestämma sig för vilken av två likvärdiga konstruktioner man ska välja, och så blir det pannkaka av alltihop. Här är det snarare så att olika normer står i konflikt med varandra och drar åt olika håll: när vi tänker igenom saken har vi oftast inga problem med att avgöra vad som ska vara det rätta, men i stundens ingivelse kan det vara svårt.

Till sist kan tilläggas att man får träffar även om man byter ut det reflexiva objektet. Cirka 6 träffar hittas för ”oss” och förmodligen betydligt fler för ”mig” än för ”sig”. En snabb genomögning av träffmaterialet säger mig att det förmodligen finns fler intressanta specialfall här, men dem ska jag inte ta upp just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s