Gruppspråk och folkspråk: media- och medie-

Ordet media är ett vanligt svenskt ord, och dess användning torde ha ökat mer och mer de senaste 20 åren. Men ändå är det ett ord som vi enligt Språkrådet inte ska använda. I synnerhet inte i sammansättningar. Varför då?

Media är latinskt plural av medium, men olikt situationen i engelskan är det numera norm i svenskan att vi så gott som möjligt försöker låta utländska lånord följa svenska böjningsmönster. Alltså bör det vara ett medium, mediet, flera medier, de där medierna, precis som med ett gymnasium, flera gymnasier. Fast… redan här gör vi ju en avvikning från svenska böjningsmönster: medium är ett neutrumsubstantiv som slutar på konsonant och därmed skulle vi vanligen ha förväntat oss ett medium, mediumet, flera medium, de där mediumen. Men för ord som slutar på -ium gör svenskan redan här ett undantag.

Nåväl. Om man nu prompt vill använda media så ska man åtminstone inte göra det i sammansättningar, säger Språkrådet sen. Där ska man, precis som för andra ord på -ium, ha –ie-. Jämför gymnasieskola, inte *gymnasiaskola eller *gymnasierskola. Om jag minns rätt så går detta tillbaka på att gymnasie- här representerar den latinska genitivformen gymnasiae, vilket passar bra eftersom sammansättningsfogar i svenskan tenderar att vara bildade ur gamla genitivformer.

Och då skulle ju en form som mediaspelare vara otänkbar, menar Språkrådet. Tja, otänkbar är den i alla fall inte. Låt oss googla lite grann. Jag ska förklara sen varför jag valde ut just de här termerna.

”mediaspelare”: 286000 (92%)
”mediespelare”: 24700 (8%)

”mediatrender”: 9520 (30%)
”medietrender”: 22700 (70%)

”mediaspråket”: 201 (35%)
”mediespråket”: 371 (65%)

”medialögner”: 903 (83%)
”medielögner”: 184 (17%)

Ja, här varierar det friskt. För vissa termer är media-formerna i klar majoritet och för andra i klar minoritet. Vad är skillnaden?

Skillnaden är nog, först och främst, att mediafolket har internaliserat normen om att skriva medie- på ett sätt som lekmännen inte har. De som skriver i media har förmodligen kännedom om TT:s skrivregler och de får nog höra vad man bör skriva och inte skriva, eller så märker de vad deras kolleger skriver. Vanligt folk, däremot, är förmodligen tämligen ovetande om den här normen, liksom om att det inte bör heta media överhuvudtaget.

Söktermer som ”medietrender” och ”mediespråket” är såna där en relativt stor del av författarna på nätet kan förväntas vara mediapersoner själva. Om man arbetar med media är man givetvis intresserad av trender i media, och även mediaspråket eftersom språket är ens arbetsredskap. Utomstående kan givetvis vara högst intresserade av det också, men kanske inte i lika hög grad.

Om vi sen tittar på manicken mediaspelare så står det nog klart att a-formen här i stor utsträckning beror på direktöversättning från engelskans media player. Media används ju här i en annan och mer teknikinriktad betydelse. Det är inte mediafolket som skriver om mediaspelare, förutom kanske teknikrecensenterna (och en och annan kåsör, vem vet).

Till sist då ordet medialögner. Lögn är ett starkt värdeladdat ord: det innebär att någon medvetet vilseleder någon annan. De som jobbar inom media kanske är beredda att acceptera ett eller annat felsteg ibland, men lögner skulle de nog inte erkänna att de håller på med. De som skriver om medialögner är förmodligen ofta personer som står utanför mediavärlden och som kanske också står i mer eller mindre medveten opposition mot den.

Genom att språkvårdarnas rekommendation verkar ha lyckats i viss grad kan vi se vilka grupper det är som skriver om olika företeelser som har med media att göra. Formen medie- fungerar också som en slags schibbolet: den skiljer agnarna från vetet, de som vet hur man stavar från de som inte gör det. Mediefolket kan därmed lugnt tuna ut och lämna mediahatarna därhän. På så sätt blir språkvårdarsvenskan i det här fallet ett slags gruppspråk i opposition mot ett folkspråk där man inte följer de rekommenderade normerna. (Skillnaden är givetvis inte solklar: självklart finns det icke-mediapersoner som vet att det ”heter” medie- och nybakade journalister som inte har lärt sig att det inte ”heter” media-.)

Det här är givetvis inte en avsiktlig effekt av språkvårdsarbetet, men det är nog en effekt likafullt. Det skulle vara lätt att säga att språkvården har misslyckats i så måtto att det fortfarande finns väldigt många människor som inte följer dess rekommendationer, men det är att gå för snabbt fram: många skrivsituationer faller ju utanför språkvårdens rekommendationer. Den här bloggen, till exempel, faller inte inom Språkrådets ansvarsområde, vare sig från mitt eller deras perspektiv.

I så måtto är ju språkvården mindre direkt skadlig än den annars hade varit, dvs. om den hade tagit som mål att aktivt försöka reglera alla svenskbrukares språkbruk oavsett vad dessa brukare själva hade tyckt om det. Men genom att sätta upp normer delar man också upp grupper i de som följer normen och de som inte gör det, oavsett vad man själv har tänkt. Att Språkrådet inte oombett dömer vanliga människors språkbruk är inte samma sak som att andra inte kommer göra det. Den risk för stigmatisering som ligger i all språklig normgivning bör leda till en viss återhållsamhet. I det här fallet kanske det blotta faktum att samtliga substantiv på -ium behandlas som specialfall i svenskan bör leda till att man har en mer accepterande attityd mot specialfallet media-, som ju uppenbarligen har starkt stöd i bruket även i fall då formen är i minoritet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: