Prolegomena till ett språkvårdsmanifest

I början av den här bloggens relativt korta livstid skrev jag att den inte skulle vara en språkvårdsblogg. Vad jag möjligen kan ha tänkt med det var att huvudfokuset skulle ligga på att diskutera intressanta fenomen i språket, särskilt såna som ger uttryck för språkets variation och förändring, och inte ta upp normativa spörsmål. Den målsättningen har endast i viss mån kunnat upprätthållas. Jag har funnit att jag har skrivit alltfler inlägg där jag ifrågasätter rådande bedömningar inom språkvården. Med det sagt finns det naturligtvis alltid betydligt fler fall där jag inte har skrivit nåt inlägg eftersom jag i stort instämmer med språkvårdens rekommendationer, så den här bloggen är inte fullt så ikonoklastisk som den verkar.

Jag vill dock försöka sammanfatta en del tankar om språkvård som jag har gått omkring och grunnat på. Det kan ses som ett försök att rationalisera mina ofta ganska osammanhängande reaktioner på språkvårdens insatser och existensberättigande. Någon fullständig redogörelse blir det inte, därav titelordet ”Prolegomena”, företal.

Språkvårdens och språkpolitikens ämnesområde är det offentliga språket. Detta är nånting som alltmer betonas av dagens språkvårdare. Redan under början av 1900-talet insåg man att litteraturen föll utanför språkvårdens normer. Det måste vara tillåtet för författare att pröva gränser och bryta mot normer. Därmed kunde man inte heller använda litteraturen som rättesnöre för hur folk borde skriva. Om vi jämför med den engelska språkvårdsdiskussionen ser vi betydligt färre referenser till kanoniska författares språkbruk: det kan vara ett effektivt argument i USA att säga att ”Milton eller Shakespeare eller Wilde skrev så och så” men att göra samma sak med Strindberg eller Bellman har som högst ett kuriosavärde. Istället är det press- eller tidningstexten som fått status som normaltext. Därav följer också att de databaser som språkvetare använder sig av innehåller en oproportionerligt stor andel presstext. Google ger oss stora men svårbemästrade möjligheter att följa nutidsspråket, men vill vi gå längre tillbaka till tidigare decennier kan vi till största delen endast göra det vad gäller presstexten. Observerade förändringar speglar i många fall endast förändringar inom tidningsspråket och inte inom svenskan i allmänhet, det gäller t.ex. ökningen för sa och ska istf. sade och skall under de senaste 50 åren.

I ett fritt samhälle får folk framträda som stilexperter bäst de vill, och andra lyssna på dem bäst de vill. Men när språkvård finansieras med skattepengar, såsom fallet är med Språkrådet, måste vi fråga oss vilket syfte sån verksamhet kan ha. Våra pengar går till folk som funderar på om det heter framdeles eller framledes, samtidigt som folk dör i Haiti. (Båda formerna går bra, för övrigt.) Målsättningen med språkvården måste vara att reglera det offentliga språket så att det är ändamålsenligt ur ett demokratiskt perspektiv. Det ska med andra ord vara begripligt för så många människor som möjligt. Detta är den enda motiveringen för att statliga myndigheter måste kommunicera med medborgarna på ett slags rikssvenska: även om en tjänsteman har burträskmål som sin idiolekt måste denne kommunicera på ett språk som alla kan förstå, Burträskbor eller inte.

Notera formuleringen ”statliga myndigheter”. Man kan tänka sig större regional variation för lokala myndigheter. Men framför allt är det myndigheternas språk som är det offentliga språket i detta sammanhang. Det är inte liktydigt med ”det språk som är offentligt tillgängligt”. Det omfattar ju en mycket bredare litteratur, som även inkluderar mediaspråket, reklamspråket osv.

Trots att det legitima föremålet för statlig språkvård således är offentliga myndigheters, och endast dessas, språk, så fortsätter Språkrådet och andra språkvårdsinstanser att tillhandahålla språkhjälp till vanliga medborgare som undrar över hur saker och ting bör heta. Hade den här bloggen haft en mer uttalad politisk hållning i marknadsliberal riktning hade den kanske sagt att sånt ska staten inte hålla på med utan det får marknaden lösa: tidningar tillhandahåller ju ofta språksidor eller -spalter där språkvårdsfrågor diskuteras. Men nu är inte det den förhandenvarande frågan.

Det naturliga svaret från språkvårdande instanser är att säga att man inte vänder sig till de som inte vill ha deras hjälp. Nej, visst. Kanske finns det inget mer att säga där. Man kan ju också påstå att den offentliga språkhjälpen gör mer nytta än skada: den hjälper de skribenter som inte vet hur de ska skriva, samtidigt som den ofta också undanröjer inskränkta och förlegade uppfattningar om vad som är rätt och fel.

Och det är nånstans här vi börjar närma oss det problem som jag har grunnat på. För om språkvården bara reglerar det offentliga språket, om privata skribenter är fria att ignorera språkvårdens rekommendationer, varför blir jag då så himla upprörd varje gång jag ser att språkvårdare argumenterar emot former som finns i mitt naturliga språk? En anledning är givetvis att folk har en tendens att ge språkvårdens rekommendationer ett mycket större tillämpningsområde än vad som är tänkt. Folk betraktar SAOL som det orakel som kan ge svar inte bara på hur ord ska stavas och böjas utan också på vilka ord som finns i svenskan överhuvudtaget, trots att SAOL-redaktionen själva inte har avsett att deras verk ska användas på det sättet. Men det kan ju inte de språkvårdande instanserna göra så mycket åt. Visst, man kan försöka avliva de värsta myterna, men det är språkbrukarna själva som måste bestämma sig för hur man ska förhålla sig till språkvården. Det är inte Svenska Akademiens fel att folk inte vet hur man ska använda dess produkter.

Samtidigt, och det är väl här vi börjar närma oss ett svar, skulle språkvården förfela sitt syfte om man betraktade det offentliga och det privata språket som två språkformer som inte har med varann att göra. För 150 år sen rådde ett slags diglossi för många talare: det offentliga språket, svenskan, och det privata språket, dialekten, var två olika språk. Så är det än idag på vissa ställen, men för den absoluta majoriteten av svensktalare har den successiva och ömsesidiga tillnärmningen av tal och skrift lett till att man talar, skriver och läser ett och samma språk: svenska. Så är det ju inte på vissa andra håll, vilket de arabiska och sinitiska språkområdena är bra exempel på.

Det jag vänder mig emot är att språkvården på sina håll verkar alltför okänslig inför bruket. Språkvårdarna själva sätter bruket som den viktigaste, men inte den enda, principen. Och annat vore ohållbart: om människors språkbruk förändras men det offentliga språket inte påverkas riskerar vi att hamna i diglossi igen, förr eller senare, eller åtminstone i en situation där det offentliga språket framstår som främmande och svårbegripligt.

Men det finns ett annat argument för brukets roll, lite mer subjektivt men inte mindre starkt. Ofta handlar valet mellan olika former om ett val mellan former som samtliga är begripliga för de flesta språkbrukare. (Inte alltid: valet mellan ”bestrida” och ”betala” är ett val mellan en form som ofta riskerar att missförstås och en form där risken är betydligt mycket lägre.) Anledningen för att ge bruket prioritet är att det bekräftar att myndigheterna står i folkets tjänst: de ska skriva som vanligt folk därför att i en demokratisk stat ska vanligt folk inte bara i teorin utan även i praktiken kunna uppnå statens högsta ämbeten. (Förutom, bisarrt nog, det allra högsta…) Att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” måste innebära att även makten över språket gör det. Att vi, genom att förändra vårt språkbruk, kan förändra även myndigheternas språk ger uttryck åt idén att det är vi som bestämmer vad myndigheterna ska göra och inte göra. En stat som använder vårt språk känner vi oss hemma i.

Här är då slutklämmen, i alla fall för stunden: även om man bara reglerar det offentliga språket, i snäv bemärkelse, måste man alltså influeras av det språk som vanliga människor använder. Det betyder inte att, för att citera Olle Josephson, ”offentliga utredningar kommer att skrivas på chattsvenska”. Men det innebär att man måste se på hur folk faktiskt skriver och talar, inte bara i de sammanhang som man traditionellt har betraktat som offentliga. Gränsen mellan det offentliga och det privata håller på att upplösas. Folk som skriver på DN Debatt befinner sig i den offentliga sfären. Folk som skickar mail till varandra gör det inte. Men vad ska man då säga om bloggarna? Och om bloggarna är privata, vad ska man då säga om Newsmill, som fungerar som en onlinedebattsida men där språket ofta ligger nära de politiska bloggarna? Eller är det så att politiska bloggar är offentliga för att de tar upp offentliga angelägenheter, medan dagboksbloggar är privata eftersom de tar upp privata angelägenheter? Och var drar man i så fall gränsen? (Och om ett visst inlägg är offentligt, är då kommentarerna också offentliga?)

Och framför allt: matchar de gränser man drar de gränser som folks språkkänsla drar? Kan folk i allmänhet skilja så noga på offentligt och privat i sitt eget skrivande som normen påbjuder? Förmodligen inte.

Rekommendationen till språkvården blir alltså att bygga sitt normerande arbete på ett mycket större urval av källor. Bloggar, webbforum och kommentarstrådar kan ge indikationer om var den spontana språkkänslan hos svensktalare i gemen ligger, såsom det förrförra inlägget om ”omständig” och ”omständlig” visade. Tidningsspråket ligger i händerna på en liten grupp professionella skribenter, medan bloggspråket tillhör oss alla. Det gör inte att bloggspråket måste göras till norm (och vad denna norm i så fall skulle bestå i, givet att språket skiljer sig väldigt mycket mellan bloggar, är högst oklart), men däremot kanske det klart framgår att vissa former som idag betraktas som felaktiga faktiskt framstår som naturliga och ändamålsenliga för den normala språkbrukaren, något som kan vara svårare att avgöra utifrån presstexten.

Allt detta låter sig ganska enkelt göras, men det görs inte. Den inbyggda konservatismen i språkvården gör att samma råd ältas om och om igen, utan att tillräcklig hänsyn tas till utvecklingen. Ofta låter man även i praktiken bruksprincipen stå tillbaka för andra principer, såsom när man rekommenderar ersättningar för väl inarbetade engelska lånord eller stavningar, utan att dessa överväganden klart redovisas. Som jag kunde visa i mitt inlägg om ”aerobik”, för övrigt ett bra exempel på den nyssnämnda företeelsen, finns det kanske också en viss tendens att tolka empirin i den riktning som passar ens förutfattade meningar. Då är det inte svårt att som språkbrukare känna sig maktlös och alienerad: det spelar ingen roll vad vi skriver och säger, språkvårdarna har redan bestämt sig för vad de tycker, och deras rekommendationer går rätt in i ”Myndigheternas skrivregler” och blir maktens språk. Språkbrukarna är maktlösa att påverka sitt eget språk. Vi äger det inte, vi har det bara till låns från Språkrådet, som i nåder har beslutat sig för att låta oss små myror få skriva hur vi vill när vi skriver till varandra, medan den viktiga, maktbärande kommunikationen ligger i deras händer, på samma sätt som Sauron ämnade låta Västerns folk få styra sina inre angelägenheter medan den verkligt åtråvärda makten var hans allena. En överdriven jämförelse, kanske, men inte helt svår att drabbas av. Risken är inte att språkvårdarsvenskan blir obegriplig. Den är istället att det inte är vårt språk.

Det kan bli nödvändigt med uppföljningar till detta inlägg. Det har inte heller i nån större utsträckning berört språkpolitik. Det kan det också bli nödvändigt att säga nånting om, men vi får se. Jag anser mig nu ha gett ett argument för varför det är meningsfullt att undersöka språkvårdens rekommendationer för att se om de får stöd i det vanliga språkbruket, och den granskningen kommer att fortsätta i den mån det finns nånting att fortsätta granska. I övrigt tänker jag fortsätta försöka dokumentera intressanta fall av variation och förändring i svenskan, liksom andra intressanta språkliga företeelser vilka som helst, precis som tidigare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: