Konkurrans

Bengt Magnusson kommer från Ystad, men det kan man inte höra. Hans dialekt är så gott som renaste rikssvenska, i alla fall för ett otränat öra. Så när jag för ett tag sen hörde honom tala om Konkurrensverket, med ett tydligt e-ljud i konkurrens, tog jag det för ett läsuttal, typiskt för en person som lagt bort sin riktiga dialekt till förmån för ett oäkta uttal. Men det visar sig att både SAOB och SAOL anger uttalet med [e] som det rekommenderade. Detta förvånade mig storligen, eftersom det i min idiolekt heter [kångkurran:s] eller möjligen nån gång [kångkurrang:s]. Däremot heter det [kångkurren:t], precis som det stavas, och där torde inte uttalet vara ifrågasatt.

Det som händer med konkurrens är att det som ursprungligen är ett latinskt lånord assimileras till ett franskt uttal. Men det är ju långt ifrån alla ord på -ens som uttalas med [an:s]. Ett bra exempel är konferens, där man verkligen skulle tro att e-uttalet, i den mån det alls hörs, är ett nutida läsuttal. Men även här säger SAOB (1937) att det ska uttalas [ens]. Det säger även, förvånansvärt nog, SAOL.

Om vi däremot tar ordet departement så står det klart att uttalet här har förändrats. In på mitten av 1800-talet och kanske senare verkar ett uttal med avslutande [ang:] ha förekommit, liksom i dagens norska. Vissa andra franska lånord på -ent har ju behållt sitt uttal och ändrat stavningen, såsom mankemang (franskans manquement). Ytterligare ett steg har tagits i ordet konkarong, från franskans conquérant, ursprungligen ”erövrare”, sen enligt SAOB i betydelsen ”fruntimmersmössa”. Här har verkligen betydelseutvecklingen varit rätt extrem.

I ordet preferens hittar vi dock ett exempel där åtminstone SAOL anger a-uttal, men där däremot SAOB (1954) är väldigt svår att tyda pga. brister i maskininläsningen. Själv skulle jag nog vackla ganska mycket i bruket, men föredra e-uttal i mer formella sammanhang, eller där tydlighet är av vikt. Ett annat ord där SAOL anger a-uttal är diligens, som inte finns upptaget i SAOB.

Det tycks med andra ord vara svårt att hitta tydliga regler för när ord bör uttalas med a- resp. e-ljud, och bruket skiljer sig inte bara från ord till ord utan också mellan tidsperioder och säkert mellan talare. De flesta latinska vetenskapsord på -ens som lånats in på senare tid verkar behålla sitt bokstavsenliga uttal, i synnerhet om förmedling eller förstärkning skett via engelskan. Men det är intressant att vissa ord verkar förete en utveckling i riktning mot a-uttal under 1900-talet, en utveckling som möjligen har stannat av under intryck från läsuttalet, men som dock pekar mot att ett helt enhetligt e-uttal inte behöver vara en nödvändighet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: