Självkolonisering, kulturkamp och rasförräderi

”Självkolonisering” är en term som jag främst förknippar med Olle Josephson, men som en snabb googling också indikerar används av andra aktiva i den nordiska språkvårdsdebatten, inte minst det ständigt närvarande Språkförsvaret. Jag har undvikit att skriva om språkpolitik än så länge, men jag ska börja göra ett undantag från det nu.

”Självkolonisering” i språkvårdstermer är en term för de som väljer att använda engelska ord och termer där dessa inte behövs, och som avstår från att använda svenska trots att man skulle kunna göra det. En särskild käpphäst brukar vara engelskspråkig utbildning i Sverige, såsom t.ex. IB-programmen. Termen kan jämföras med en annan term som dyker upp i debatten vad gäller engelskans inflytande, nämligen ”språklig imperialism”. I viss mån är självkolonisering den språkliga imperialismens motsats. Imperalismens drivkraft är imperiet självt, medan självkoloniseringen utgår från det folk som ska koloniseras. Det är en anledning till att man förmodligen hör mindre tal om ”språklig imperialism” i Sverige än i den engelsktalande delen av världen: i Sverige uppfattas inte engelskans inflytande som nånting påtvingat utifrån, utan som något självvalt. Å andra sidan förutsätter givetvis självkoloniseringen att det finns en kolonialmakt – i det här fallet ett språk som har högre prestige än svenskan.

Den enkla tesen i detta inlägg är som följer: ”självkolonisering” är en helt oacceptabel term i språkvårdsdebatten och bör undvikas av seriösa debattörer. Att Språkförsvaret inte är seriösa debattörer är tämligen uppenbart när man detaljstuderar deras förslag – mer om det en annan gång, törhända. Men av Olle Josephson, professor i nordiska språk och f.d. direktör för Språkrådet, torde man kunna förvänta sig mer – och det gäller också hans kolleger i t.ex. Dansk Sprognaevnd.

Vi har idag med rätta en väldigt negativ syn på kolonier. En koloni är inte självstyrande; den lever under någon form av utländskt styre, ofta mer eller mindre diktatoriskt. Kolonier vansköts och deras tillgångar länsas av kolonialmakterna. Invånarna är inte i närheten av att åtnjuta samma politiska, medborgerliga eller sociala rättigheter som kolonialmaktens medborgare. De behandlas som andra klassens medborgare – eller ännu värre, eftersom de alltsomoftast inte är medborgare alls.

Vad är då en person som är självkolonialist? Det måste vara en person som ställer sig positiv till allt detta, antingen för egen vinnings skull, total avsaknad av sinne för rätt och moral, eller genom brottslig okunnighet. Termen ”förrädare” ligger inte långt borta. Vi kan jämföra med Quislings styre i Norge, som fungerade som en täckmantel för den tyska ockupationen, eller andra marionettregimer i det naziockuperade Europa. Sådana är de: de föräldrar som sätter sina barn i engelskspråkiga skolor, eller de ungdomar som själva väljer att läsa IB i hopp om en framtid Sverige inte kan ge dem, eller de europaparlamentariker och regeringstjänstemän som inte begär tolkhjälp i EU-sammanhang, eller för den delen de som skriver sina C-uppsatser på engelska trots att de hade kunnat skriva dem på svenska (undertecknad däribland dem), eller universitetslärare som inte har resurser att ge exakt samma kurser både på svenska och engelska och därmed väljer engelskan. Sådana är de, självkolonialisterna. Förrädare.

Det torde därmed stå ganska klart att ”självkolonisering” är en kraftigt värdeladdad term som uttrycker extremt negativa attityder till de som anklagas för att understödja det. Det i sig borde vara skäl nog att avstå från att använda denna term. Det finns dock kultur- och rasaspekter på termen som också kan vara värda att kasta ljus på.

De som använder termen ”självkolonialisering” delar ofta grundläggande värderingar och attityder, låt vara att det också finns en hel del skillnader mellan dem. Bland dessa värderingar och attityder är att engelskans inflytande på svenskan i grunden är negativt, att staten aktivt bör gripa in för att stärka svenskans ställning (vilket även innebär att folk ska förbjudas att använda engelska i vissa sammanhang) samt att svenskans ställning som (samhällsbärande) språk på lång sikt är hotad om inget görs. Vi kan bunta ihop alla dessa med ett samlingsnamn och kalla dem för ”språkförsvarare” – det är nog så de gärna skulle vilja bli kallade själva, låt vara att inte alla av dem är aktiva inom just Språkförsvaret.

Vissa språkförsvarare, de som är aktiva inom Språkförsvaret, hymlar mindre än andra. De tycker att det är problematiskt att det finns hockeylag och TV-serier som har engelska namn. Det kan man förvisso tycka, men deras problem är att de inte på något ställe är villiga att erkänna att andra människor kan göra andra bedömningar, och att dessa människors åsikter också är värda att ta på allvar. Och varför skulle de tas på allvar? De är ju förrädare. ”Den som förrått sitt land han har/Ej ätt, ej stam, ej son, ej far” skaldade Runeberg som bekant, och kontentan är klar: förrädaren är utestängd per definition. Han bildar inte del av gemenskapen. Han bör man inte lyssna på.

Därav kommer krav på att statliga medel till TV-kanaler ska villkoras mot att engelskspråkiga reklaminslag textas. Det kan verka oskyldigt: folk förbjuds inte att sända engelskspråkiga reklaminslag utan textning, utan det leder endast till att statliga medel dras in. Men i praktiken innebär det att staten tar ställning för vilken typ av reklaminslag som är acceptabla. Det gör förvisso staten redan idag: sålunda förbjuds reklam riktad till barn. Men det som detta förslag visar är att språkförsvararna inte lämnar människor fria att använda vilket språk de vill i sitt privata liv. Reklam är oftast kommunikation från ett privat företag till privata mottagare (enskilda kunder). TV-kanalen är bara ett medium. Staten finansierar många saker i vårt avlånga land. Presstödet är ett exempel. En förutsättning för att alla dessa stöd uppfattas som legitima är att de inte hotar den redaktionella friheten. Men har man väl gått över gränsen en gång finns det inga principiella anledningar till att man inte kan göra det igen.

Därmed kommer språkförsvararnas sanna färger upp i dagen. Engelskan är inte ett hot mot svenskan som offentligt språk. Engelskan bör bekämpas per se. Det är en del av en kulturkamp som bör föras för svenskans bevarande. Vissa kanske inte vill föra den kampen. Stor sak i det – så tycker ju bara förrädare, och dom har vi ju redan räknat bort.

Och det är detta som användningen av begreppet ”självkolonisering” avslöjar starkast av allt – ett fullständigt, obegränsat förakt inför alla de som tycker annorlunda och en total ovilja att ta andra människors åsikter på allvar. Det gäller även de som inte håller med Språkförsvaret i just frågan om reklaminslagen. Så skriver företrädare för Språkrådet (jag tror att detta är Josephson också, men jag har ingen möjlighet att kolla upp det här och nu) i Språktidningen apropå att den nya språklagen tack guskelov inte innehåller någon reglering av reklamspråket att ”att göra reklam på engelska är dumt men inte olagligt” (eller words to that effect). Att det skulle kunna finnas en poäng i att referera till den enorma kulturskatt som den engelskspråkiga populärkulturen utgör, och att det skulle vara språklig och kulturell isolationism att på förhand utesluta denna möjlighet, utesluts därmed per definition.

Och det för oss in på den sista, och på ett sätt mest oroväckande, aspekten av talet om ”självkolonisering”: rasfrågan. Betrakta texten i Henok Achidos underbara ”High on Life (When the Drugs Don’t Work)”:

I struggle, I hustle, I’m a nigga with attitude
These fuckers try to kill the black in you
Accept me for who I am

Henok är uppvuxen i Kristianstad. Ändå talar han om ras. I så måtto är Sverige precis som Frankrike: officiellt har vi ingen ”rasfråga”, än mindre ett ”rasproblem”, men det hindrar inte att rastillhörigheten spelar en viktig roll för de som de facto tillhör ”fel” ”ras”, dvs. de som inte är vita. (Att vara icke-vit är inte mycket till rastillhörighet, utan snarare ett normaltillstånd för den största delen av jordens befolkning, därav citationstecknen.) Vad har då detta att göra med språkförsvararna och självkoloniseringen?

Jo, Henok Achido rappar som synes på engelska (i alla fall på den här skivan; tidigare rappade han på svenska). Så gör även hans kollegor Adam Tensta och Lazee, liksom tidigare t.ex. Infinite Mass. Förvisso rappar de flesta rappare baserade i Sverige, av svensk etnicitet eller ej, på svenska, men långt ifrån alla. Detta beror i dagsläget inte på att de kan engelska bättre än svenska (även om så kanske var fallet med en av de allra första Sverigebaserade rapparna, Quincy Jones III), men det beror nog inte heller bara på att de vill slå på en utländsk marknad. En faktor är också en kulturell identifiering med den svarta minoriteten i USA, som inte nödvändigtvis behöver ha att göra med vilken hudfärg man har, utan mer med det utanförskap man befinner sig i, i förhållande till det vita majoritetssamhället. Om inte denna identifiering fanns skulle inte Henok Achido kunna kalla sig för ”a nigga with attitude”, med tydlig referens till hiphopgruppen NWA – ordet ”nigga” är reserverat för personer som uppfattar sig som sådana, eller (i endast lätt överförd bemärkelse) folk som uppfattar att man befinner sig i ett utanförskap. Looptroop har rappat mycket på engelska, men det är betydligt mindre konstigt att ett gäng vita medelklasskids från Västerås ikläder sig rollen som statsministermördare (”Jag sköt Palme”) än att de skulle kalla sig för ”niggas”.

Härmed ställs Språkförsvaret inför problem, problem som gäller andra språkförsvarare i den mån de håller med Språkförsvaret. Språkförsvaret tycker som sagt att det är problematiskt att svenska hockeylag och TV-serier får engelska namn (och det exempel de tar upp på det sistnämnda, ”Cold Case Sverige”, är inte ens helengelskt). Bakom detta ligger en syn på det svenska språket som det enda självklara kulturbärande språket i Sverige, och att de som väljer att använda engelska i opassande sammanhang är självkolonialister, dvs. i klartext förrädare. Vad har de då att säga till en person som Henok Achido, som väljer att ge uttryck för sin sympati och kulturella identifiering med den svarta amerikanska kulturen genom att rappa på en engelska som ligger väldigt nära den svarta amerikanska engelskan?

Att säga att rapmusik faller utanför ramarna för vad språkförsvarare bör ha synpunkter på går inte. Den gränsen överskreds redan när man började ha synpunkter på hockeylag och TV-serier. Därmed har man vadat in i den privata sfären och börjat ge uttryck för den fascistoida attityden att människor inte vet bäst själva vilket språk de ska använda i sina privata förehavanden.

Så då måste man antingen säga att det är ett problem, eller att det inte är ett problem. Men vilken annan relevant faktor skulle man kunna hitta för att säga att det inte är ett problem? Jag kommer bara på en: ras. Henok Achido skulle alltså kunna undantas från (de moraliska) kraven på att använda svenska i alla kulturella sammanhang, eftersom han inte är svensk, där ”svensk” förstås som ”vit”. (Det är väldigt lockande att använda en kulturell markör, såsom ”av västerländskt ursprung”, men då skulle inte svarta amerikaner bosatta i Sverige komma undan.)

Vita rappare som rappar på engelska, såsom t.ex. Looptroop, har däremot ingen möjlighet att komma undan. De gör sig skyldiga till rasförräderi. Notera att det inte finns någon annan term vi kan tillämpa i detta sammanhang: ”folkförräderi” går inte, eftersom vi redan undantagit en del av invånarna i Sverige från kravet på att använda svenska. ”Förräderi mot medlemmar i språkgemenskapen” går inte heller, för Henok Achido är definitivt en medlem i den svenska språkgemenskapen. Enligt detta synsätt skulle tillåtligheten vara en fråga om ras. Och den språkliga självkoloniseringen skulle vara riktad mot den kultur som upprätthålls av medlemmarna av den svenska rasen. Slutsatsen är entydig: Looptroop gör sig skyldiga till rasförräderi.

Detta är en slutsats som Språkförsvaret inte skulle vara särskilt villiga att dra, misstänker jag. I så fall kvarstår bara ett enda alternativ: att bita i kulan och säga att det är ett problem att Henok Achido rappar på engelska. Men stackars Språkförsvaret blir inte mindre rasistiska för det, tyvärr.

Den grundläggande tanken kommer tillbaka: det genomgående problemet som språkförsvararna har, och det som leder dem att använda begrepp som ”självkolonisering”, är att de är oförmögna att inse att människor skulle kunna ha goda skäl för att använda engelska trots att svenska skulle gå lika bra. Det går att rappa på svenska – de flesta gör faktiskt det. Men det är inte alltid ändamålsenligt. Visst kan man säga ”Jag är en neger med attityd” på svenska, låt vara att det låter väldigt konstigt. Men det förutsätter en kunskap om det engelska språket bland lyssnarna: de måste veta att ”en neger med attityd” anspelar på NWA, och de måste veta vad detta betyder. Och utan detta drabbas rapparen av en språklig orättvisa: han kan inte anspela på sånt som är viktigt för honom, därför att detta kräver av lyssnarna av de har kunskaper i engelska, och det får man inte förutsätta. Däremot kan Sofia Karlsson hålla på och sjunga Dan Andersson om kolmilor och spelmän tills stämbanden går sönder. Det som inte kan sägas endast på svenska bör inte sägas alls. (Om någon skulle tro att jag har nånting emot Dan Andersson så har jag gjort en ingående lexikografisk analys av hans språk här och här.)

Det enda som återstår är att slå till reträtt och erkänna att man helt enkelt inte bör lägga sig i, med råd eller dåd, de språkval som vanliga medborgare gör i den privata sfären av samhället. Detta skulle undanröja problemet med Henok Achido. Men det skulle inte undvika att ”självkolonisering” är en i grunden rasistisk term. Återigen: det grundläggande antagandet bakom begreppet självkolonisering är att ingen rationell person skulle välja att använda engelska där svenska går lika bra. Detta antagande är ohållbart i ett samhälle som ser ut som det svenska idag, eller som det svenska kommer att se ut om ett par årtionden. Folks språkliga identitet är inte fasthuggen i sten. Josephsons käpphäst är att svenskar inte är lika bra på att använda engelska som vi tror, och att det därmed helt enkelt är irrationellt för svenskar att använda engelska om vi inte måste. Tja, det kan man ju tycka, men det förutsätter att språkval helt enkelt är en fråga om vilket språk man kan bäst. Att engelska skulle kunna vara ett befriande språk, som sätter en i kontakt med människor vars livssituation är mycket mer lik ens egen än de flestas i ens eget samhälle, medan svenskan är maktens, överhetens, majoritetssamhällets språk, en sån attityd får ingen plats i denna modell.

Tänk att du hade ett val. Du kunde välja att tala amerikansk engelska, världens mest prestigefyllda språk, som du kan i stort sett flytande. Eller så kan du välja att tala svenska, som du kan marginellt bättre, men en variant av svenska som är klart lågstatus. Oavsett hur mycket du försöker att tala med korrekt uttal och grammatik hörs det ändå ofrånkomligen att du kommer från förorten. (Lyssna bara på Dogge Doggelito; han är ändå modersmålstalare av svenska och dessutom en extremt kompetent språkbrukare.) Vilket skulle du välja? Och vilket språk skulle du utbilda dina barn på, barn som i Sverige kommer att möta diskriminerande strukturer bakom varje hörn, men som i ett annat land kan få en chans det här landet inte kan ge dem?

Men enligt Olle Josephsons och Språkförsvarets sätt att se det är det offren som blir förrädarna, de som utsätts för koloniala attityder är i själva verket självkolonialister. Det är kanske, som Lars-Gunnar Andersson har visat i sin forskning om svenskans ekologi, vår smala lycka att de allra flesta invandrare än så länge talar svenska hellre än engelska i sina kontakter med varandra och med oss etniska svenskar. Om detta skulle förändras, vilket inte alls är otänkbart, kommer de grundläggande rasistiska antagandena hos språkförsvararna att framstå i tydligare dager – än så länge är mitt argument huvudsakligen hypotetiskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: