Att ljusna nånting

”Ljus, stanna kvar/Kom och var min vän/Ljusna mig igen, igen, igen” sjunger Lars Winnerbäck i ”Ett sällsynt exemplar”. Men vadå ”ljusna mig”? Ljusna är ett inkoativt verb, dvs. ett verb som betecknar att nånting förändras, blir nånting. Detta kan ses på den karakteristiska -na-ändelsen. Det kan med andra ord per definition inte ha ett direkt objekt. Vätan röter trädet, som ruttnar. Jag vaknar när du väcker mig. Tuschet svärtar t-shirten, som svartnar. Tvättmedel bleker den, och den bleknar därmed. Vi saknar transitiva motsvarigheter för rodna, vitna och blåna, men principen är densamma.

Ändå verkar Winnerbäcks formulering oväntat träffande. Att använda den icke-inkoativa motsvarigheten ”lys upp mig igen, igen, igen” skulle för det första strida mot versmåttet, men för det andra verkar det som att viktig information går förlorad. Solen lyser, men dagningen ljusnar. Winnerbäck vill inte lysa, han vill komma att lysa, han vill bli ljus. Det är den betydelsen som ett inkoativt verb uttrycker. Vi har sällan specifika ord för att uttrycka den här skillnaden, men det är den som föreligger mellan att vakna och att vaka. Att vaka betyder ju att vara vaken (under en längre tid), medan att vakna betyder att bli vaken, från att ha sovit. På samma sätt vill Winnerbäck bli ljus, från att ha levt i mörker. Den nyansen kan inte verbet lysa uttrycka.

Winnerbäcks uttryck är förmodligen ett engångsfall, men det fyller en lucka i språket, en lucka som vi inte visste att det hade innan vi försökte uttrycka nånting som inte gick. Man lär sig nånting nytt varje dag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: