Trendspaning: Jag gillart

Ja, man får ju så många som 50300 råa träffar på denna formulering på Google. Om man försöker klicka sig igenom listan så ser man att antalet råa träffar sjunker till ca. 7200 efterhand, men hur många nettoträffarna är vet jag inte eftersom jag gav upp vid pass 900. Tillräckligt många för att uttrycket inte ska vara av ren tillfällighetsnatur, i alla fall.

Det här är märkligt, och jag ska försöka förklara varför. ”Jag gillart” står ju för det som i normal svenska skulle heta ”Jag gillar det”. Ordet ”det” dras ihop till ”-t” och sätts fast vid det föregående ordet och blir därmed en s.k. enklitikon. Detta är i sig ingenting ovanligt. Det var t.ex. förmodligen så våra bestämda artiklar uppkom en gång i tiden (”hús hitt”, ‘hus detta’, blev ”hús-itt”, huset, typ). Och i svenskan har bruket att bilda enklitiker av ”den” och ”det” tidigare varit ytterst utbrett, liksom av de fornsvenska ackusativerna ”han” och ”hana” (därav ”jag såg’an” och ”jag såg’na”). När ”den” och ”det” har följt på en vokal har bara det sista ljudet överlevt: ”Ta’t lugnt! Kolla på’n!” medan en längre form blir kvar om de följer på en konsonant: ”Jag såg’en! Köp’et!”. I det här fallet smälter /r/ och /t/ samman till ett supradentalt ljud hos de flesta svenskar, och vi får därmed ”gillar’t”, inte ”gillar’et”. (”Jag gillaret” ger 21 träffar på nätet.) Detta gäller även för /n/, och här kan vi jämföra med former som ”Stäng dörrn till affärn under sommarn!” som ju är vanligt i stora delar av Sverige.

Så själva formen är det inget fel på. Problemet är bara att sån här enklitisk användning av ”den” och ”det” har gått mycket kraftigt bakåt i Sverige under 1900-talet. För de flesta svenskar, åtminstone under pensionsålder, torde det naturliga vara att säga ”Jag gillare”, så även för mig. Och söker man på detta får man 15000 råa träffar, 2200 halvråa och 612 nettoträffar, så det är absolut inte ovanligt. Men det verkar inte vara lika vanligt som ”Jag gillart”.

Varför då? Förmodligen för att ”Jag gillare” helt enkelt inte är nånting speciellt, det är helt enkelt talad svenska för ”Jag gillar det”. Men att använda sig av en form som ”Jag gillart” är att använda ett uttryck, en särskild fras. Visserligen är mönstret inte särskilt levande, men det är inte dött: vi använder det oftast inte, men vi har en passiv kunskap om det. Alltså kan vi ta fram det och använda det om vi så önskar. Språket fungerar på udda vägar, och ibland kan äldre former dyka upp igen. Så verkar ha hänt här. Sen verkar det här vara väldigt mycket av ett modeuttryck vars popularitet kommer och går, men det är en annan sak.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: