Mehn ja vene

Rubriken ska uttrycka standardsvenskans ”Men jag vet inte”, och visar därmed på de två fenomen som ska diskuteras i dagens inlägg.

Det första har vi diskuterat tidigare, nämligen att bloggspråket verkar lägga in <h> på ställen där standardsvenskan inte har det. Jag har tidigare tagit upp <h> i slutet på ord, såsom i ”juh” och ”vah”, men jag har nu upptäckt att det även förekommer i ”mehn”, därav rubriken. Man får 87 träffar på blogg.se, såsom t.ex. detta exempel: ”skulle behöva skriva klart min bokrecension, mehn palla liksom, det blir ändå inge bra, fuack!”

När jag gick igenom träfflistan på Google hittade jag för övrigt ett par bloggar med mycket avvikande stavning, som förtjänar att nämnas. Se bara på dessa exempel:

(1) ”ewn håwltimma påw tisdahar, o deh gillawr jjah nt allws. Hade helwlre slutaht tjuehgo övewr ett somh vih brukawr påh fredahar. Men mehn.”

(2) ”ajaw nue skah jauwg äta frullähh & aah, tjahpprå! kawnske friåwk idah btw, mehn ba owm edinh skah dit föwr hhar ingewn hjälm (aaa) hihiw”

Översatta till standardsvenska blir det alltså:

(1) en håltimma på tisdagar, och det gillar jag inte alls. Hade hellre slutat tjugo över ett som vi brukar på fredagar. Men men.

(2) jaja nu ska jag äta frulle och ja, tja på dig! kanske friåk idag by the way, men bara om edin ska dit för har ingen hjälm (aaa) hihi!

Detta var ju förvånande. Jag undrar hur många olika bloggar det finns där folk regelbundet skriver på det här sättet, samt vad den exakta bakgrunden är och hur länge det har pågått. Men nåväl. Nu var ju detta inte ämnet för inlägget.

Ämnet var snarare lite av en teori. Vi kan betrakta det faktum att man får 37 belägg på blogg.se för ”hohn”, ett obestämt antal för ”hahn” (Hahn är dels ett svenskt efternamn och även ett namn på en tysk flygplats), något enstaka på ”dohm”, några på ”mihn” (många felstavningar på Ho Chi Minh), ett halvdussin på ”dihn” och så vidare.

Teorin var att h:et skulle utgöra en markering för nånting, i det här fallet för att vokalen är kort, vilket ju inte markeras genom dubbelteckning av konsonanten. Men jag vete katten om den förklaringen håller. Man får 500 råa träffar på ”vih” och 143 nettoträffar på ”ähr”. Som de två extrema exemplena ovan visar kan vissa skribenter stoppa in <h> och <w> lite varstans, tycks det som. Detta är ganska svårförklarligt, men dock ytterst intressant, eftersom det visar på en utveckling i det skrivna bloggspråket jämfört med standardspråket som inte har sitt ursprung i talspråket.

Det kan man däremot inte säga om nästa fenomen, att skriva ”vene” för ”vet inte”. ”Jag vene” ger så mycket som 9000 råa träffar (på hela Internet; 2760 råa på blogg.se). Detta är ganska höga siffror, måste jag säga. Annars har ju svenskan, olikt engelskan, varit väldigt dålig på att behandla sina negationer enklitiskt i skrift. Man får bara t.ex. ett halvdussin träffar på ”jag kante” för ”jag kan inte”, trots att detta torde vara minst lika vanligt i talet. Kanske är det det faktum att t:et försvinner i ”vene” (istf. ”vente”, som ger 7 träffar) som gör att det uppfattas som mer av en egen fras. Men i stort sett alla som skriver ”jag vene” måste väl veta om att det är en sammandragning av ”jag vet inte”? Eller? Jag vene.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: