Språkpolitik och grupptänk

Jag har just avslutat min läsning av Mikael Parkvalls bok ”Sveriges språk – Vem talar vad i Sverige och var?” Det utgör kanske det första systematiska försöket att ge en beskrivning av hur många (modersmåls)talare det finns av olika språk i Sverige, och var dessa är bosatta nånstans. Sverige har ju som bekant väldigt lite officiell språkstatistik, något som Parkvall spenderar ganska omfattande utrymme med att argumentera för att vi borde ha.

Det är värt att ta upp det här ämnet, eftersom jag har en väldigt stark känsla av att språkvetare, liksom många andra yrkesgrupper, lätt drabbas av ett slags grupptänk i politiska frågor. Stödet för någon form av språklag har varit så gott som kompakt, likaså idén om att det ska finnas en statligt finansierad språkvård, och jag tror att man skulle få en liknande reaktion på kravet på att införa en fråga om språk i folk- och bostadsräkningen. Men ingen av dessa frågor är okontroversiella, och även om frågor kan verka okontroversiella tagna var och en för sig kan det sammantagna resultatet bli ett helt annat. Det är värt att diskutera vilken roll språkvetare bör spela i den politiska debatten.

All politik är ideologisk, på ett eller annat sätt. Även människor som bara baserar sina ställningstaganden på ”intressepolitik” gör överlagda antaganden om vad ens politiska intressen är och inte är, och implicita antaganden om vilken roll dessa intressen bör spela i politisk debatt och reflektion, och har därmed en politisk ideologi i en eller annan form. Samtidigt finns det vissa grundvärderingar som är gemensamma för alla demokratiska politiska ideologier, och som omfattas av den svenska staten. Konstitutionen i en liberal demokrati ska vara neutral mellan olika demokratiska ideologier, men den behöver inte vara neutral mellan demokratin och dess ideologiska motståndare.

Jag nämner detta, därför att jag tror att det är en viktig poäng när vi diskuterar vilka former av hänsyn fackmän som yttrar sig i den offentliga debatten kan ta. Givetvis har språkvetare, oavsett om de är privatpersoner, universitetslärare eller statliga tjänstemän vid t.ex. Språkrådet, en grundlagsstadgad yttrandefrihet: de kan vara hur politiska som helst. (Frågan är alltså inte vad de får säga i juridisk mening, utan vad de borde säga i moralisk mening.) Men den moraliska auktoritet som de har i deras egenskap av fackmän sträcker sig inte in på det normativa området. Vi har experter på vad som är, men inga experter på vad som borde vara – det formar vi alla tillsammans. Vi har experter som ger oss hypotetiska imperativ – om vi är klara över målen, hur ska vi komma dit? – men de kategoriska imperativen får vi finna ut själva.

Det finns alltid en risk att experter tar ett falskt, förljuget samförstånd till intäkt för att föreslå åtgärder som är kontroversiella inom en bredare krets, eller som motsätts av grupper som inte får komma till tals. Alla är överens om att folkhälsa är viktigt. Om nu hälsotillståndet hos befolkningen i allmänhet förbättras genom att man tvångssteriliserar vissa grupper med degenererat genetiskt material, så ska vi väl göra det? Problemet med tvångssteriliseringarna var inte att de byggde på felaktig vetenskap. Det händer, men det är beklagligt. Det som gjorde tvångssteriliseringarna omänskliga var att de byggde på en brist på respekt inför varje människas okränkbara värde. Folkhälsopolitiken gick fel både vetenskapligt och normativt.

Vetenskapsmän som ger sig in i den politiska debatten utan att fundera över vilka politiska konsekvenser deras förslag kan få gör alltså inte reda för frågans komplexitet. En vetenskapsman kan inte som sådan föra ett resonemang i hamn om det kräver att vi väljer om vi t.ex. ska vara socialister eller liberaler – det är ett antagande som är alltför kontroversiellt. Men en vetenskapsman som inte tar med i beräkningen de konsekvenser dennes förslag kommer att få för demokratins värden, en sådan vetenskapsman fullgör inte sin skyldighet vare sig som forskare eller som medborgare.

Därför var det väldigt glädjande att se att Parkvall ändå är fullt medveten om och villig att diskutera integritetsaspekterna av hans förslag att staten ska registrera vilket språk folk talar. Min kritik riktar sig alltså inte mot honom. Däremot är jag inte säker på att jag håller med om hans slutsatser, vilket är en annan sak. Betydligt många mer praktiska frågor måste besvaras innan ett förslag om att införa språkstatistik kan fungera. Blir man tvungen att anmäla vilket språk man har oavsett om man vill eller ej? Omfattas detta språkregister av offentlighetsprincipen? Om svaret på båda frågor är ja så riskerar detta att försätta människor i allvarlig fara. Flyktingspionage är ett faktum – bara för någon månad sen dömdes en man till fängelse för att ha spionerat på uyguriska oppositionella bosatta i Sverige å den kinesiska diktaturens vägnar. Har man namn och address på alla i Sverige som talar ett förtryckt minoritetsspråk, som uyguriska, tibetanska, tjetjenska eller karen, så blir ju arbetet med att kartlägga och spionera på ens fiender mycket enklare. Flyktingspionage omfattar dock inte endast kartläggning, utan även att man försöker förmå flyktingar att avstå från politisk verksamhet genom hotelser som riktas framför allt mot deras familjer i hemlandet. Därmed, som domstolen konstaterar i domen mot den uyguriske spionen, så utgör flyktingspionage ”indirekt också ett hot mot den svenska suveräniteten genom att flyktingar bosatta i Sverige i praktiken förhindras att utöva sina grundlagsfästa rättigheter”. Ingenting man ska ta alltför lättvindigt på, med andra ord.

Om detta är en giltig invändning så är det en invändning som jag tror relativt få språkvetare torde vara medvetna om. Detta är inte förvånande: en person kan sällan ha koll på alla aspekter som rör en politisk fråga, och om andra människor som deltar i debatten har liknande bakgrund och erfarenheter så ökar också sannolikheten att de har liknande kunskaper och därmed brister i kunskap i liknande frågor. Men språkpolitik är ett ämne som till allra största delen intresserar språkvetare. Språkvetare är en relativt liten grupp, där de flesta torde känna de flesta, och det är lätt att det utvecklar sig en samsyn inom frågor som rör gruppens intressen i förhållande till omvärlden. Säg det universitetsämne, till exempel, som inte som en man försvarar sin position mot nerskärningar eller mot intrång i den akademiska friheten. Poängen är givetvis inte att ett sådant försvar alltid måste vara missriktat, utan snarare att dess styrka, dess kompakta enhällighet, kommer av en socialiseringsprocess där viss information och vissa åsikter uttrycks igen och igen och andra åsikter inte kommer till tals, inte för att det är förbjudet att uttrycka dem (även om det ibland kan vara förknippat med milda sociala sanktioner) utan snarare för att det inte tenderar att finnas folk som omfamnar dem i denna gemenskap.

Jag tror inte att språkpolitik är nånting oskyldigt. Lagstiftning som kräver att vissa tjänster ska tillhandahållas på vissa språk kostar antingen pengar som hade kunnat läggas på att hjälpa de svältande barnen i Afrika (om de ska utföras av statliga myndigheter) eller begränsar näringsfriheten (om de ska tillhandahållas av privata aktörer). Lagstiftning som förbjuder framställningen av vissa dokument (t.ex. enspråkigt engelska avhandlingar eller kommunala turistbroschyrer) utgör en inskränkning i den framställande partens frihet, som i värsta fall kan utgöra ett direkt hot mot yttrandefriheten. Om jag är en andraspråkstalare av svenska kanske jag inte väljer den där klämkäcka engelska titeln på min avhandling som jag hade tänkt, om jag vet att jag måste komma på en passande översättning av den för mitt svenska abstract. Detta låter givetvis inte som ett stort problem, men det illustrerar att vår uttrycksförmåga påverkas starkt av vilket språk vi tvingas använda för att uttrycka vilket ämne, och det illustrerar hur många språkpolitiska debattörer underförstått antar något som inte längre är sant, nämligen att den tilltänkta mottagaren av språkpolitiken är en modersmålstalare av svenska.

Och dessutom påverkar språkpolitiken hur vårt offentliga rum ser ut, eftersom de budskap vars språkliga innehåll ska regleras eller inte ofta basuneras ut offentligt. Den språkpolitik som för vissa handlar om demokrati, begriplighet och öppenhet kommer därmed för andra att handla om kulturkrig – ett kulturkrig som till stor del förs mellan generationer.

Risken som jag ser det är att språkpolitiken ska utformas ungefär som upphovsrätts- och fildelningspolitiken, genom att en liten men röststark grupp – ”språkförsvarare” i det ena fallet och upphovsrättsindustrin i det andra – kan tala direkt till beslutsfattarna medan det råder tystnad i det offentliga samtalet, och att när debatten väl kommer till stånd så är det för sent. Och i viss mån är det redan för sent – vi har fått en språklag och en språkpolitik, och därmed har det principiella beslutet tagits att staten kan bestämma vem som får använda vilket språk och när. De kortsiktiga konsekvenserna av de beslut som har tagits verkar i stort sett inte vara några alls. De långsiktiga konsekvenserna av detta principiella ställningstagande kan dock få oöverskådliga följder för vår demokrati. På samma sätt som med fildelningsdebatten så är det osäkerheten som är det mest frustrerande: vi vet inte om den språklag vi nu har bara är början, bara representerar den strid som språkförsvararna kan vinna för stunden, eller om det faktiskt är här som gränsen har dragits under överskådlig framtid, och vi känner att de språkpolitiska beslut som har fattats har fattats på grundval av bara en bråkdel av det relevanta underlaget. Det är därför jag tror att vi som är skeptiska mot en aktivistisk språkpolitik måste ta till brösttoner ibland: vi måste våga säga att de antaganden som språkvetare, språkvårdare och språkförsvarare gör inte är oomstridda, och att dessa personer inte sitter inne med hela sanningen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: